Jonas Thornell menar att mental träning ska ges till socioekonomiskt utslagna i stället för till högpresterande människor. Jag vill dock vända ”antingen eller” till  ”både och”.

När jag myntade begreppet mental träning 1969 efter tio års forskning vid Uppsala universitet – om sambandet mellan hjärna och kropp (idéomotorik), medvetandet och alternativa medvetandetillstånd och effekten av träning på tankar, känslor och personlighet – var det idrotten som nappade på begreppet. Jag arbetade fram och utvärderade träningsprogram för ett tiotal landslag och två olympialag. Det var viktigt eftersom det är lättare att utvärdera ett område där effekten mäts i sekunder och centimeter i stället för på områden som hälsa och välbefinnande, där fokus ofta ligger i dag.

Eftersom Jonas Thornell gick sin utbildning när de mental träning var ny och fokuserad på idrott kan jag förstå hans frustration för att den inte prioriteras till verkligt behövande. Detta har dock skett, vilket inte ofta framkommer i medier. Det som uppmärksammas om mental träning handlar fortfarande oftast om idrott.

Av drygt 2,5 miljoner svenskar som använt sig av mental träning kommer en minoritet från idrotten. De vanligaste områdena har varit stresshantering, sömn, rökning, övervikt, förberedelser inför att föda barn och förbättring av relationer. När det gäller prestationsförbättringar har andra områden än idrotten varit viktigare. Ett exempel är skolan, där den första doktorsavhandlingen 1982 visade förvånansvärt positiva effekter på alla nivåer från förskola till gymnasium.

Det här är första gången jag behöver bemöta ett påstående att mental träning skulle kunna ha negativ effekt. De positiva effekterna kan variera, men några biverkningar har inte rapporterats till skillnad från andra påverkansmetoder. När det gäller de positiva effekterna finns ett otal undersökningar, som gjorts under åren av mental träning som komplementär medicin (Tinnitus–Sahlgrenska), kronisk smärta (Helsingborgs lasarett), sömn (Motala lasarett), hjälp vid cancer (Eskilstuna lasarett) och många andra. Av de som gått längre kurser i mental träning säger över hälften att det är den bästa kursen de gått och 4 procent säger att mental träning räddat deras liv.

Jag kan också förstå att Jonas Thornell tröttnat på att hålla föredrag om mental träning. Mental träning är något man gör, inte hör. Man kan inte läsa sig till eller lyssna sig till mental träning, lika lite som man får bättre kondition av att läsa tio böcker om konditionsträning.

Till skillnad från terapi, behandlingsmetoder eller konsulter sker effekten med egenträning, vilket skapar makt över den egna livssituationen och ger en bättre självbild. Det enda som behövs är träningsprogram och det kan alla skaffa.

Av alla som provat mental träning har jag personligen bara träffat ett par tusen. Resten har använt sig av träningen utan att behöva veta vem som gjort träningsprogrammet. Jag träffade härom dagen en kvinna, som sade till mig: ”Vad roligt att få träffa dig för för första gången, eftersom det är dig jag har att tacka för att jag tog guld i OS.”

Självträning gör att mental träning blir det mest kostnadseffektiva som samhället har att erbjuda, speciellt eftersom träningsprogrammen erbjuds för självkostnadspris och där vissa (som sömnprogram och hjälp vid cancer) har delats ut gratis under många år.

Min vision när jag startade var: ”Mental träning för en bättre värld”. Jag är ödmjukt tacksam över att denna enkla träning har haft så stora effekter i både Sverige och i andra länder. Jag har till exempel haft ett projekt under fem år i Irak i samarbete med regeringen i Kurdistan om mental träning för fred.

Mitt mål är att innan 2021 nå halva jordens befolkning och innan 2037 hela jorden. Det innebär inte att alla kommer att träna mentalt, men alla ska erbjudas denna möjlighet. Målet 2021 ska jag nå genom att erbjuda den mentala träningen på de sju vanligaste språken i världen och just nu är de fem första snart klara.