Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/mer-forskning-kan-visa-om-lagaffektiv-metod-fungerar/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Mer forskning behövs om lågaffektiv metod”

Psykologen Bo Hejlskov (till vänster) demonstrerar inför publik hur ett lågaffektivt bemötande kan gå till. Foto: Anders Hansson

SVAR PÅ INSÄNDARE. ”Hårdare tag” eller ”sunt förnuft” är inget alternativ till lågaffektivt bemötande för att hantera barn och ungdomar med beteendeproblem. Nu behövs mer forskning om metoden, skriver Gustav Jonsson och Linda Gjertsson i Sveriges kliniska psykologers förening. 

Vi har med intresse följt artiklarna om lågaffektivt bemötande i DN – reportaget förra söndagen (20 oktober 2019), tisdagens ledarsida (signerat Erik Helmerson, 22 oktober) och en insändare (23 oktober) av flera.

Det finns en sund kärna i lågaffektivt bemötande, som på bred front implementerats i sammanhang där metoden inte är utprovad, vilket varit olyckligt. Metoden har låg vetenskaplig förankring, och insändaren påtalar vikten av en välfylld verktygslåda för att kunna bemöta elever. 

Det ideala är metoder och förhållningssätt med stark vetenskaplig förankring . Det är lätt att förfasa sig över att sårbara individer inom både omsorg och i skolans värld bemöts på ett sätt som är osäkert ur vetenskaplig synvinkel. Men, i kanske fler sammanhang än vad allmänheten är medveten om, finns inte så stark vetenskaplig förankring som man kan önska sig.

Därför bör yrkespersoner luta sig mot beprövad erfarenhet – en väldokumenterad praxis som fungerar i en viss verksamhet och är bedömd av experter som det bästa. Om en praxis för att hantera problem saknar tydligt stöd i forskningen är det ändå inte att likställa den med ”hårdare tag” eller ”sunt förnuft”.

Lågaffektivt bemötande har sin grund i forskning om känslor, men det finns stora kunskapsluckor kring hur väl förhållningssättet fungerar inom olika områden. Vi vill vara tydliga med att vi trots detta uppfattar lågaffektivt bemötande som en sund praxis i mötet med personer som inte har förutsättningar att styra och reglera sitt beteende.

Barn och ungdomar med dessa beteendeproblem rör sig förstås också i skolan. Däremot är det inte givet att de villkor som råder i ett sammanhang stämmer överens med villkoren i ett annat. Tyvärr saknas forskning som kan ge klarhet i hur och när lågaffektivt bemötande kommer till sin rätt. 

Forskning kan och bör fylla igen kunskapsluckor och ge oss en tydligare bild av när en praxis som lågaffektivt bemötande fungerar och är på sin plats, och när det är andra förhållningssätt eller metoder som bör tillämpas. På så vis kan vi se till att vi har en användbar och etiskt riktig verktygslåda för hur vi bemöter barn och ungdomar. 

Många praktiker saknar som tidigare nämnts stöd i forskning, antingen av tradition eller av att förutsättningarna för forskning inte funnits. Det sistnämnda handlar ibland om målgruppen.

Individer med begränsade resurser – som intellektuell funktionsnedsättning, hjärnskada, beroendeproblematik eller omfattande social utsatthet – kan ha svårt med den nivå av självbestämmande som den etiska principen om informerat samtycke kräver. Vi anser dock att det är oetiskt att inte bedriva forskning för grupper som är i stort behov av just vetenskapligt underbyggda och systematiska interventioner. 

Barn med beteendeproblem är också en särskilt utsatt grupp, där vi behöver mer kunskap för hur vi ska bemöta, hantera och förebygga beteenden som riskerar att hindra deras utveckling, orsaka skada mot barnen själva eller deras omgivning. 

För att börja bygga starkt vetenskapligt förankrad kunskap behöver man steg för steg och med vetenskapliga metoder undersöka hur väl de metoder och förhållningssätt som är praxis fungerar i olika sammanhang.

Vår hållning är att man ska vara väldigt försiktig med att implementera metoder och förhållningssätt som har svagt vetenskapligt stöd. När det gäller att hantera och förebygga beteendeproblem, exempelvis i skolan, finns stora kunskapsluckor. 

Initiativen till forskning kan komma från förespråkare såväl som kritiker av metoden. Det viktiga är att vi ser till att reda ut oklarheterna. På så sätt kan vi börja bygga vetenskapligt förankrad kunskap för att skapa en verktygslåda med säkra, etiskt riktiga och effektiva verktyg.