Enligt Riksrevisionen återfaller cirka 70 procent av de anstaltsintagna i brott inom tre år efter frigivning – en siffra jag tror de allra flesta finner oacceptabelt hög. Exakt varför antalet återfallsbrottslingar ligger på en hög och över tid stabil nivå råder det delade meningar om, men i de flesta fall handlar det om förklaringar utifrån socioekonomiska, psykologiska och psykiatriska faktorer.

Diskussionen i medier verkar ofta begränsa sig till ett ensidigt porträtterande av antingen brottsoffer eller gärningsperson, och inte sällan leda till ett oreflekterat upphöjande av antingen det ena eller det andra. Samtidigt tenderar detta att ytterligare späda på den ständigt pågående könspolemiska debatten på ett vis som knappast gagnar någon, och som definitivt inte tar itu med de reella problemen.

Eftersom jag själv är en ständigt återkommande intagen i kriminalvårdens inrättningar har jag på nära håll under lång tid kunnat erfara en myndighet som lagt fokus på säkerhet på bekostnad av effektiva åtgärder för att minska återfallen. 

Därför menar jag att kriminalvården försakar möjligheten att arbeta på ett evidensbaserat sätt med oss som tidigt lärt oss att hot och våld lönar sig, eller åtminstone är de enda ”verktyg” vi förfogar över.

Inom vårdprofessionen ska det generellt arbetas utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilken som är kriminalvårdens utgångspunkt kan man fråga sig då statistik ibland är mer än enbart siffror. Vad vi våldsbrottsdömda lämnar efter oss är utslagna tänder, knivskurna rivaler och mördade partners. Är det någon gång som vetenskap och erfarenhet behöver gå hand i hand så är det i arbetet med oss.

Hur ska vi våldsbrottsdömda kunna tillägna oss de faktiska psykologiska förmågor som breddar vår beteenderepertoar och som hindrar oss från att använda våld i upplevt trängda lägen, om vi inte kan få tillgång till adekvat behandling?

Det behövs inga ytterligare manualstyrda program där män i grupp kan framhäva sig som tuffingar inför medfångarna. Vad som behövs är individuellt anpassade och terapeutiskt verksamma behandlingsmetoder, där vi vägleds på en resa från det inre sårade barnet fram till en ansvarstagande vuxen man.

Kriminalvården måste styras mer av humanistiska värden och våga lita på att människan går att påverka. I samråd med den intagne går det att finna och formulera värden och etiska principer som ska vara normerande för beteendet. Men då krävs mod att ta itu med samhällsproblem som kvinnomisshandel och strukturell psykisk ohälsa.

Det är tveksamt om myndigheten är beredd att ta ett sådant ansvar. Rådande kriminalvårdspraktik förklädd i devisen om att komma ”bättre ut” litar alltjämt som ett genuint aprilskämt hos oss intagna. 

Vi vill ha hjälp, vi vill arbeta med oss själva, men bemöts ofta med en kall, byråkratisk hand som är bäst på att fatta beslut om avslag på olika besöks- och telefontillstånd.