Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

Mitt barnbarn fick en diagnos – men ingen plats på lämplig skola

Foto: Johan Nilsson/TT
Foto: Johan Nilsson/TT

Alla skolor är skyldiga att erbjuda stöd till elever i svårigheter. Men hur lätt är det att uppfylla det kravet i verkligheten? När väntetiden – som för mitt barnbarn – är fyra år är det närhetsprincipen som gäller.

Mitt barnbarn har genomgått en BUP-utredning (barn- och ungdomspsykiatrin) där det framkom att han har den neurologiska funktionsnedsättningen asperger/autismspektrumstörning och att han även är särskilt begåvad.

Han är en glad och positiv unge som är intresserad av det mesta. Han läser, skriver, räknar och älskar att rita. Han har lätt för att uttrycka sig och massor av fantasi. Hans begränsningar visar sig i det sociala samspelet, främst tillsammans med andra barn. Han har ett starkt jag-perspektiv. Det blir konflikter.

Ja, då stod familjen där med ett papper i handen som beskriver barnets styrkor och svagheter och på vilket sätt han behöver få stöd och hjälp att klara de situationer som uppkommer hemma och i skolan. Ett papper som ska vara en hjälp för föräldrar och personal.

Men hur hanterar skolan de här barnen?

I dag skrivs likabehandlingsplaner, som talar om rätten att vara den du är, men fortfarande betraktas många av dessa barn som bråkiga och krångliga, vilket de ju på sätt och vis faktiskt är. De har bara inte förmågan att ta sig ur sin situation. Och de agerar inte med flit!

Familjen började leta efter en skola där man har erfarenhet och kan handleda barnen så att de kan lära sig att hantera sina känslor när det inte blir som man tänkt sig, så att inte skolan blir en räcka av misslyckanden vilket i slutändan kan leda till psykisk ohälsa. Ja, det står så i diagnosen. Det finns några sådana skolor, men där skulle han tidigast kunna börja i årskurs fyra. Till dess då? Det är närhetsprincipen som gäller. Han ska gå i den skolan som ligger närmast oavsett om den skolan har de erfarenheter och kunskaper som behövs.

Jag tog kontakt med utbildningsförvaltningen. Där fick jag till svar, att alla skolor är skyldiga att erbjuda stöd till elever i svårigheter. Men hur lätt är det att uppfylla det kravet i verkligheten?

I dag har de flesta klasser i grundskolan cirka 28–30 elever. Ofta finns det flera barn med olika behov av särskilt stöd och alla ska samsas i ett klassrum med några tillhörande grupprum. För dessa barn är det tufft att vara i storgrupp hela dagen. De här barnen behöver få ett låg­affektivt bemötande. De behöver möjlighet att dra sig undan och hitta strategier för att inte utbrotten ska eskalera. Skolan behöver arbeta både förebyggande och uppföljande.

Att vara särskilt begåvad är en gåva, men inte alltid en positiv gåva i skolans värld. Det finns en risk att man inte får utmaningar vilket kan leda till bristande studieteknik eller att det blir svårt att ta motgångar. Och om man blir uttråkad kan det leda till koncentrationssvårigheter och kanske ett störande beteende.

Vi har i dag en inkluderande skola. Det är en vettig tanke. Vi ska alla, tillsammans, bygga upp vårt samhälle. Vi behöver lära oss att förstå på riktigt att alla människor är lika mycket värda och att vi faktiskt behöver olika sorters människor med olika egenskaper och talanger.

Men vi behöver inte fler barn och unga som mår dåligt!

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.