”Blir Ebba mobbad? Oj, då måste vi flytta henne till en annan skola.”

Det här var skolledningens lösning på ett problem som varken var nytt, eller tidigare opåkallat. Och, märk väl, Ebba är bara en av ett antal elever i den här sexan som mår riktigt dåligt på grund av hur klassen fungerar – eller snarare inte fungerar. Lägg härtill några lärare och så kallad extraresurs-personal som har kastat in handduken.

Och skälet? Ja, det kan tyckas egendomligt, men här handlar det bara om några killar, som har total dominans över klassen. Och det här är en sjätteklass – eleverna är i trettonårsåldern!

När jag först hörde om hur det står till i Ebbas klass var jag övertygad om att det här förstås skulle gå att lösa om man fick en fungerande kontakt med skolledningen. Det blev kontakt – men samtidigt innebar det full klarhet i hur begränsad rektor är i sitt handlingsutrymme. Det sätts in personella extraresurser i klassrummet, men så länge dessa pallar så handlar det helt enkelt bara om att stävja incidenter på olika håll i klassen. Och mitt i kaoset sitter faktiskt några elever med hörselkåpor – några som ändå försöker att ägna sig åt det som skolan sägs vara till för, att lära sig något.

Och de här killarna då, som leker mafioso i klassrummet och även utanför? Kan man inte på något sätt komma till rätta med deras problem? För så klart handlar det om problem även på den fronten. Men, det är här skolledningens bakbundenhet framkommer ledsamt tydligt. För det är ju föräldrar som är beslutande instans. Och när föräldrar inte vill inse eller medge att deras telningar ens på något vis är jobbiga, eller rentav aggressiva mot andra elever, ja, då kommer man inte längre.

Man flyttar i stället på en stressad, förtvivlad Ebba, inte på mobbarna. Mobbarna har ofta svårnådda och oresonabla föräldrar, negativa till allt som gäller skolan, men väl medvetna om att en, i dessa fall, vingklippt skolledning har noll att säga till om när det gäller den krisiga psykosociala miljön i klassen.

Nej, jag tror inte att situationen på den här Söderskolan är unik på något vis. Lika lite som jag tror att Ebba är den enda elev som ofta flyr till säkerheten på toaletten, ringer till mamma, och storgråter.

Men jag undrar: är detta verkligen den skola vi vill anförtro våra barn åt?