Inför 30-årsminnet av öppnandet av Berlinmuren talas det om murens fall. Med den beskrivningen vill vi, som bildligt talat var med på utsidan, ge sken av en händelse som om den vore orsakade av en oundviklig naturkraft.

Men muren föll inte. Den revs av människor. Utifrån.

Radiokanalerna Radio Free Europe och Voice of America tillsammans med västländers underrättelseoperationer var delar i en lång och utdragen påverkansoperation från väst, vars syfte var att underminera det östeuropeiska, Sovjetdominerade samhällsystemet.

Vi som var aktiva på den tiden intalade oss att vi var en del i ett humanitärt projekt, vars syfte var att befria medborgarna i de berörda länderna. Många i öst var uppenbarligen missnöjda. Vi projicerade en längtan efter liberal demokrati på dem. Men de flesta var mest intresserade av jeans, fungerande bilar, popmusik och annat som människor uppskattar i vardagen.

Det lät mycket bättre att vara en del i östeuropéernas befrielse än att vara en del av en ett långsamt och i det närmaste oblodigt slag, som slutligen ledde till kollapsen. Men det var ren och skär maktpolitik. 

De idealister som i dag inbillar sig något annat är antingen aningslösa eller utövar historierevanschism på sig själva. Vi i väst applicerade med höga ideal våra idéer om vårt samhällssystems överlägsenhet på invånarnas egentliga önskan om en drägligare vardag.

Mina egna minnen handlar om kontaktskapande åtgärder före 1989 och en lång bilresa två dagar efter att gränsövergången vid Bornholmerstrasse öppnats till den mentalt återuppståndna tyska huvudstaden.

Jag kunde gå rakt in i Stasis huvudkvarter vid Nordmannen Strasse, en tidigare sluten byggnad jag bara sett från utsidan. Det kändes overkligt när det i den höga byggnadens trapphus regnade tidigare hemligstämplade dokument som kastats ut av euforiska demonstranter.

Under de kommande åren tog jag emot politiker som behövde internationella kontakter och kunskap. På den svenska biståndsmyndigheten Sidas uppdrag medverkade jag under flera år i ett demokratiutvecklingsprojekt med utbildning av polska och litauiska borgmästare i hur lokal demokrati fungerar hos oss.

Det handlade om att vända alla strukturer upp och ner. Tidigare kom pengar och direktiv uppifrån. Nu skulle medborgarönskemål omvandlas till politik som skulle mötas av lokal skatteuppbörd. 

De tolkförmedlade seminarierna hade svårt att nå fram tills jag förstod att jag använde samma ord som de östeuropeiska politrukerna använt. Till och med språket var på ett orwellskt sätt ockuperat. Med omskrivningar och nyord blev det däremot ett stort engagemang.   

Frågor som ofta återkom när jag kom hem gällde miljöförstöring – en plågsamt skrämmande verklighet jag inte kunde förneka. Det som däremot var svårare att förmedla, utan att förnedra de underbara människor jag lärt känna, var det faktum att den ”mentala miljöförstöringen” skulle bli så mycket svårare att sanera. Det skrämde mig mer och skulle på några årtionden visa sig stämma.

Artigt och tacksamt tog de emot den frihet som skänkts dem. Men i takt med tidens gång och en allt njuggare inställning från väst har man sakta fallit tillbaka till de normer och värderingar som satt sig så djupt. Ett i det närmaste halvt århundrades indoktrinering hade gjort djupare intryck än vad något årtiondes frihet kunde radera. 

Vissa som i dag stolta talar om ”murens fall” är förundrade över vad ”de därefter gjorde med sin revolution”. Indignerat undrar debattörer ”hur de kunde slarva bort sin frihet” på några årtionden. 

De har säkert läst och skummat på ytan. Men om man lärt känna människor på djupet framstår inte det inträffade som så märkligt. 

Västs agerande var till lika delar generellt lika aningslöst och i grunden maktpolitiskt som USA-koalitionens senare invasion av Irak. Man ville påtvinga andra länder sitt samhällssystem, bara mer subtilt i Östeuropas tidigare fall.

När vi tar del av information om undergrävande påverkansoperationer mot Brexit-omröstningen och USA:s senaste presidentval samt ryska trollfabriker som med falska konton på sociala medier orkestrerar ett gradvis sönderfall av våra liberala demokratier blir vi ofta indignerade. 

Men det är enbart en teknologiskt uppgraderad kopia av hur väst besegrade öst. Det vet de som orkestrerar dessa åtgärder i dag. De vet att det fungerade – genom dyrköpt erfarenhet.

Denna nutidshistoria blir så mycket mer levande i dessa länder då all historia tidigare redigerades och retuscherade intill oigenkännlighet, och därmed blev ointressant. Allt som hände från systemkollapsen och framåt blir däremot deras gemensamma nutidshistoria. Med vår avsevärt längre gemensamma historia blir det som hände för 30 år sedan ”bara” ett led i handläggningen vår positiva samhällsutveckling.  

I uttrycket ”Murens fall” ligger den självsuggestion som gör oss immuna mot förståelsen om vad av de verkliga åtgärderna utgjordes av och syftade till då. Därmed följer en oförståelse för vad samma åtgärder som utövas mot oss nu kommer att resultera i.

Med förståelse skulle vi insiktsfullt kunna analysera situationen och med vårt totala teknologiövertag vidta relevanta motåtgärder på strategisk nivå. I avsaknad av denna insikt ägnar sig de flesta tongivande talespersoner åt att förfasas över tingens nuvarande tillstånd, och förundras över att inte ”de” varit mer tacksamma för den revolution ”vi” gav dem.

Även jag är fortfarande lika övertygad om att vi har rätt och de har fel.  Skillnaden är att om man verkligen sätter sig in i deras situation och fullt ut byter perspektiv framstår spegelbilden av rätt och fel inte lika självklart. 

De anser sig från sina utgångspunkter ha lika rätt nu som vi ansåg oss ha då. Det, är det som är så infernaliskt svårt att förstå.

De är inte dumma, elaka eller ogina. De har bara en annan utgångspunkt, ett omvänt perspektiv.

Nej, muren föll inte. Den revs av människor. Utifrån.