Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-27 00:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/nej-du-kan-inte-bli-precis-vad-du-vill/

DN Åsikt

DN Åsikt. Nej, du kan inte bli precis vad du vill

Foto: Alamy

Alla drömmar kan inte gå i uppfyllelse, hur gärna vi än vill och hur hårt vi än jobbar. Våra chanser att nå framgång och lycka avgörs till stora delar av faktorer som vi inte kan påverka själva.

”If you can dream it, you can do it”.

“Det enda som står mellan dig och framgång är din egen vilja att lyckas.”

Flödena i sociala medier svämmar över av snärtiga sägningar om hur ingenting är omöjligt, att vi är ”masters of our own destiny” och att med hårt arbete kan vem som helst lyckas med vad som helst. I kvällstidningarnas helgbilagor får vi tips på hur vi kan affirmera oss själva till nya personliga rekord i precis vad som helst, samt insikter om hur världens mest framgångsrika människor lyckats bli sådär in i vassen framgångsrika. Det enda som begränsar oss är vår egen fantasi, och med rätt inställning finns inga motgångar som vi inte kan vända till möjligheter.

Steve jobs sa en gång, att: ”Everything around you that you call life was made up by people that were no smarter than you. And you can change it, you can influence it, you can build your own things that other people can use.”

Och det är verkligen ett fantastiskt citat. Tankeväckande, inspirerande och fascinerande på alla sätt och vis. Tyvärr dock, så är det inte sant. Åtminstone inte för de flesta av oss.

För sanningen är den att hur gärna vi än vill, hur mycket vi än kämpar, hur positiv attityd vi än har och hur många Steve Jobs-citat vi än lär oss utantill – så kommer sannolikheten att våra drömmar ska gå i uppfyllelse att till stor del avgöras av faktorer som vi inte har någon som helst chans att själva påverka. Faktorer som t.ex. var vi föds, vilka som är våra föräldrar, eller kanske vilka som var våra lärare och klasskamrater i skolan. För att inte tala om våra gener, talanger och i vilken utsträckning vi får behålla vår fysiska och psykiska hälsa.

Och så klart – vilka drömmar vi har.

För det faktum att de stora drömmarna (som att bli fotbollsproffs, rockstjärna, best seller-författare eller Nobelpristagare) är förunnat endast ett begränsat fåtal, kan de flesta skriva under på och acceptera. Men även den mest alldagliga ambition – som många kanske skulle ta för givet – kan samtidigt vara hopplöst ouppnåeligt från någon annan. Som till exempel att få bli förälder, att bli frisk från en sjukdom, att ha tak över huvudet eller att få leva ett liv fritt från våld, förtryck och fattigdom.

Så vad vill jag säga med allt detta? Att vi ska lägga oss ned platta och sluta kämpa, eftersom vi ändå inte är något annat än ohjälpliga offer för omständigheter och tillfälligheter? Nej, så klart inte. Vi ska självklart kämpa hårt, efter vår egen bästa förmåga. Vi ska alltid sträva efter att vara den bästa version av oss själva vi bara kan och inte vara rädda för att följa vårt hjärta och våra passioner.

Men – vi behöver förstå och acceptera det faktum att vi lever i en i många avseenden orättvis värld, där någon föds frisk och någon annan sjuk. Där någon är stor och någon är liten. Någon upptäcker en gudabenådad talang och hamnar i ett sammanhang där hen kan utveckla den och bli bäst i världen, och någon annan hinner inte med mer än att efter bästa förmåga göra rätt för sig, och förhoppningsvis få ihop till räkningarna i slutet av månaden. Och en tredje kanske inte ens har möjlighet att på egen hand skaffa tillräckligt med mat för dagen för att slippa gå hungrig.

Med en ödmjuk inställning till allas våra olika förutsättningar och talanger – och en insikt om slumpens påverkan på dessa förutsättningar – så kommer vi i mycket större utsträckning att kunna acceptera och respektera varandras olikheter. Vi kommer att kunna förlåta varandras tillkortakommanden och sluta attackera dem som vi inte tycker lever upp till våra egna ideal. Och vi kommer att kunna glädjas åt våra egna och andras framgångar, utan att känna ett behov av att anklaga eller beskylla någon – vare sig oss själva eller andra människor i vår närhet – varje gång det inte blir riktigt sådär alldeles fantastiskt som vi hade drömt om.