Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 05:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/nu-kan-loof-och-bjorklund-slappa-fram-ulf-kristersson/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Nu kan Lööf och Björklund släppa fram Ulf Kristersson”

Från vänster Liberalernas ledare Jan Björklund, C-ledaren Annie Lööf och moderatledaren Ulf Kristersson i riksdagens plenisal under sista partiledardebatten där före valet.
Från vänster Liberalernas ledare Jan Björklund, C-ledaren Annie Lööf och moderatledaren Ulf Kristersson i riksdagens plenisal under sista partiledardebatten där före valet. Foto: Roger Turesson

När Centerpartiet och Liberalerna försökt alla andra rimliga lösningar kan de med gott samvete släppa fram moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister. Därför är en M+KD-regering det mest troliga utfallet av regeringsbildningen, skriver läsaren Åke Hallin.

Rätta artikel

Nu går regeringsbildningen in i sin slutfas. Alla tror på antingen en S-ledd eller en M-ledd regering och det är nog det mest sannolika. Men det finns andra alternativ utom ett extraval.

Socialdemokraterna hävdar att man som största parti i det största blocket ska få bilda regering och önskar Alliansens stöd för detta så att man inte ger SD inflytande. Alliansen vill absolut inte fortsätta i ytterligare fyra år med passivt stöd till en regering som för vänsterpolitik.

Man har haft negativ erfarenhet av detta under förra mandatperioden och har röstat emot Stefan Löfven i två statsministeromröstningar efter valet. Det är orealistiskt att tro att Alliansen skulle låta S fortsätta på samma sätt som tidigare.

Moderaterna menar att man som största parti i den största regeringskonstellationen ska få bilda en Alliansregering och önskar stöd från S för detta. Också detta är helt orealistiskt. Varför skulle S släppa fram Ulf Kristersson utan att få något för detta?

Så har S och M under en stor del av perioden efter valet i höstas varit låsta i sina positioner. De menar bägge att deras partier är de enda naturliga att inneha statsministerposten.

C-ledaren Annie Lööf har sonderat ett antal alternativ utan att få gehör varken hos M eller S. Talmannen Andreas Norlén har förbrukat två av sina fyra möjligheter att få en statsminister accepterad av riksdagen.

C och L har tagit initiativ till att bryta dödläget. Mittenpartierna har förhandlat med S och MP om att släppa fram en S-ledd regering och få till ett budgetsamarbete, men det har aldrig varit aktuellt att göra detta så att S kan fortsätta att föra en vänsterpolitik i den kommande mandatperioden. 

En del S-debattörer hävdar att C och L framför orimliga krav för att sedan stranda förhandlingarna och säga att man i alla fall försökt. Men det ligger nog en seriös förhandlingsvilja bakom detta försök.

Man bör ha respekt för att C och L vid ett stöd till S måste byta sida för att stödja Stefan Löfven. Detta kräver så stora eftergifter från S att C och L kan säga till sina väljare att de nu får igenom stora delar av sin politik med S och att de blocköverskridande överenskommelserna har potential att hålla längre än den kommande mandatperioden.

De måste kunna övertyga sina väljare om att detta är bättre än alliansöverenskommelser som blir reverserade nästa gång S kommer till makten. Annars är det inte värt det. 

Detta sprack före jul när S inte ville acceptera kraven från C och L inom arbetsrätten och bostadspolitiken. Förhandlingarna sprack också på förhållandet till Vänsterpartiet, ett förhållande som måste brytas och gå i linje med förhållandet till SD för att få framtida sakdiskussioner med C+L i stället för med V.

Det är förståeligt att S har stora svårigheter att göra omfattande kompromisser inom sina kärnområden, förarga LO och mista väljare till V. Kanske är Annie Lööfs och Jan Björklunds försök med blocköverskridande samarbete inte möjligt. Men det är värt all respekt att de försöker.

Om det fram till trettonhelgen inte sker något genombrott för en överenskommelse med S, MP, C och L måste nog en S-ledd regering betraktas som icke aktuell den närmaste tiden. Talmannen får då försöka med andra lösningar.

Om Stefan Löfven är borta ut statsministerdiskussionerna bör allianspartierna kunna komma överens om en lösning som både tillfredsställer C:s och L:s önskan att visa att man håller SD utanför inflytande så mycket som möjligt och alla fyra partiernas önskan om allianspolitik. De kan föreslå en tvåstegslösning för talmannen.

Första steget tas den 16 januari när riksdagen skulle kunna rösta på Annie Lööf som statsminister i en C+L-regering. I en sådan regering hålls både SD och V utanför inflytande. De saker som man varit överens med S om kan genomföras med bred majoritet, och S slipper stödja reformer inom arbetsrätt och bostadspolitik. Det sista finns det nog majoritet för i riksdagen i alla fall. 

Nackdelen för Stefan Löfven är att han rimligtvis måste släppa fram C+L-budgetar under resten av mandatperioden, ungefär som Alliansen gjorde med S+MP-budgetar under förra mandatperioden. Annars skulle en C+L-regering inte bli stabil och handlingskraftig.

SD och V kommer att rösta emot en sådan regering, så M och KD måste kompromissa sig fram till gul knapp. Då får Stefan Löfven ett reellt val.

Om Annie Lööf skulle bli nedröstad går turen i ett andra steg till Ulf Kristersson. En ny omröstning om honom som statsminister i en M+KD-regering skulle i så fall ske den 23 januari.

I ett sådant läge skulle C och L ha försökt alla rimliga lösningar, men fått nej till allt och Sverige måste få en regering. De tar då ansvar och släpper fram Ulf Kristersson. SD antas också släppa fram en M+KD regering. S har då inte någon påverkan på resultatet.

Det förutsättes att både en C+L- och en M+KD-regering förpliktigar sig att i allt väsentligt föra en allianspolitik. Då skulle denna typ av överenskommelse inte vara alltför svår att träffa.

Om inte heller den tredje eller fjärde statsministeromröstningen skulle ge resultat blir det extraval. Vad kan man förvänta sig av detta?

SD förväntas stärka sin position, vilket gör det ännu mer osannolikt att valet förenklar regeringsbildningen.

MP kan möjligen falla ut ur riksdagen. Det skulle försvåra för S+V att få de nödvändiga 175 mandaten.

C+L kan möjligen ingå teknisk valsamverkan för att undvika att L faller ur riksdagen, men det är högst osannolikt att Alliansen skulle få 175 mandat.

Därför löser ett extraval ingenting. Detta vet alla informerade politiker.