Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/nysprak-forvandlar-individer-till-invalider/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Nyspråk förvandlar individer till invalider”

Man med rullator på Änglamarkens äldreboende i Västerås. Foto: Pontus Lundahl/TT

INSÄNDARE. Nyspråket förvandlar myndiga individer till oförmögna invalider. Användningen av ord som ”brukare” klumpar ihop medborgare till ett kollektiv och utgör i förlängningen ett hot mot demokratin, skriver Marianne Ekenbjörn.

Det är farligt med ord som förminskar som i en intervju nyligen på SVT Nyheter med chefen för hemtjänsten i Lundby, Göteborg. En första version av intervjun - om de många klagomålen på hemtjänsten i Lundby, blev – säkert omedvetet, ignorant i sin byråkratiska korrekthet.

Den som behöver hjälp av hemtjänst kallades genomgående för brukare, både av intervjuare och chef. Någon timme senare hade någon på webbredaktionen städat ordentligt i intervjun och bland annat chefens tal om brukarmöten heter nu personalmöten.

En jämförelse med lantbruksskolorna på 1970-talet, där det gick fort att anpassa sig efter nyliberalismens vinstmätande, visar hur betydelseförskjutningen av ett ord i ett slag förändrar synsättet. I kurslitteraturen från 1972 heter det ”husdjursskötsel”, men fem år senare: ”animalieproduktion”. Det är en stor skillnad! Husdjur är vi rädda om, animalieprodukter är ett förtingligande av djuren.

Ord som begränsar och reducerar verkar som ett gift, också i små doser, och leder i slutänden till att människor med makt bestämmer riktningen på andras liv och att skillnaden mellan lögn och sanning blir oviktig. Till exempel ord som: ”kund” (kom i svang under åren med alliansen, 2006-2014, med utförsäljningen av offentliga tjänster) och ”jordbruksbidrag” (bönderna blev plötsligt 1995 bidragstagare när de ville ha betalt för sitt arbete).

Orden ”brukare”, ”nyttjare”, ”konsument”, ”kund” och ”förbrukare” är alla synonymer. Med de orden och med begrepp som ”vårdtagare”, ”arbetstagare” och ”bidragstagare” klumpas vi ihop till ett kollektiv utan personlighet. Den som tar lägger beslag på, roffar åt sig, lägger vantarna på, och den som ger överlämnar, förärar, åstadkommer.

Bruket av förringande ord borde vara på kollisionskurs med idén om demokrati, som vilar på försäkringen att om vi alla betalar skatt ska vi kunna använda den försäkringen vid behov.

Men om nu kommuner betraktar dugliga, skattebetalande medborgare som värdeinvalider, det vill säga oförmögna att värdera vad som bör prioriteras inom samhällsinstitutionerna, måste inte då medborgarna betrakta kommunen som ett företag? Och ett företag kan sälja ut barnomsorg, äldreomsorg och kultur som vilka simpla varor som helst.

Den som påpekar det självklara i att vi redan har betalat för till exempel den vård som vi en dag kommer att behöva och att vi därmed är rättighetsinnehavare och inte ”kravställande kunder”, ”brukare”, eller ”nyttjare” förstår kanske inte hur hjulen rullar inom marknadsekonomin.

Men frågan måste ställas, om och om igen, hur naiv den än kan förefalla. Är marknadskrafter demokratiska?