Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 07:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/orattvist-att-ge-loof-skulden-for-att-vi-saknar-regering/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Orättvist att ge Lööf skulden för att vi saknar regering”

C-ledaren Annie Lööf på väg till presskonferensen i torsdags där hon meddelade att hon ger upp sonderingsförsöken för att få en ny regering på plats.
C-ledaren Annie Lööf på väg till presskonferensen i torsdags där hon meddelade att hon ger upp sonderingsförsöken för att få en ny regering på plats. Foto: Lotta Härdelin

Det är orättvist att Centerpartiets ledare Annie Lööf får hela skulden för att regeringsfrågan inte får sin lösning. Ansvaret vilar minst lika tungt på Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M), skriver läsaren Erik Jonsson.

Rätta artikel

Annie Lööf måste välja, sägs det. Något av hennes nej måste nu bli ett ja; det är hennes fel att vi inte har en regering då hon säger nej till de alternativ som finns på bordet. Ska hon släppa fram en M+KD-regering eller sätta sig i en S-ledd regering?

”Välj, Annie!”, ropar nästan hela Sverige i kör. Men varför är det just Centerpartiets löften som prompt måste omprövas?

Socialdemokraternas, Moderaternas och Miljöpartiets ja och nej ifrågasätts inte i närheten av samma grad. Deras hållningar anses vara naturlagar som Annie Lööf nu måste förhålla sig till och svika något av sina tidigare löften. Varför pekar man inte ut de andra partierna lika mycket?

Varför måste Socialdemokraterna bestämt ha statsministerposten? Varför är alla andra regeringsunderlag per definition underkända om Stefan Löfven inte är statsminister? Löfven pratar om vikten av blocköverskridande samarbeten och kompromisser, men kompromisser om statsministerposten finns inte på världskartan.

Samma fråga kan ställas till Moderaterna: varför måste Ulf Kristersson vara statsminister? Miljöpartiet har inte avfärdat att stödja eller ingå i en alliansregering – det enda de har sagt är att de inte stödjer en M-ledd regering. Varför kan man inte då ge statsministerposten till Annie Lööf för att försöka få med Miljöpartiet på tåget? 

Gissningsvis skulle Miljöpartiet vara öppna för en sådan lösning. Eller varför inte släppa fram en C+L-regering som förmodligen skulle få igenom minst lika mycket allianspolitik som en M+KD-regering?

Och varför är det så viktigt för Miljöpartiet att just Ulf Kristersson inte blir statsminister? Om de får samma inflytande med grön politik i ett samarbete med Alliansen, spelar det då egentligen någon roll vem som är statsminister?

Svaret på samtliga frågor kan väl egentligen svaras på med samma ord: prestige. För S är makten alltid viktigast och statsministerposten har enorm prestige i partiet. Socialdemokraterna ska styra Sverige för att Socialdemokraterna ska styra Sverige, helt enkelt.

Ulf Kristersson har stor press på sig inifrån sitt parti där inget annat än att få tillbaka makten är godkänt. De känner dessutom prestige i att leda Alliansen och ger de bort statsministerposten till Annie Lööf tappar de den rollen.

Möjligheterna för Ulf Kristersson som statsminister ska undersökas ända in i kaklet, men inte möjligheterna att få igenom den alliansagenda han talar så gott om. Samtidigt har Miljöpartiets språkrör pratat om att Moderaterna har närmat sig Sverigedemokraterna, och då har de alltså lagt mycket prestige i att inte stödja en moderat statsminister. 

Men lika mycket prestige har Annie Lööf både lagt i att inte stödja en regering som är beroende av Sverigedemokraterna och i att inte sätta sig i en S-ledd regering. Ändå är det alltså hon som förväntas svika något av sina löften och släppa sin prestige – inte Löfven, Kristersson eller Fridolin och Lövin. 

Jag förstår att Annie Lööf blir irriterad när journalister frågar henne varför hon tackar nej till de alternativ som finns. Hon lägger själv fram en handfull alternativ som hon skulle kunna tänka sig, men de räknas tydligen inte.

Kvar står hon, utpekad som främste gärningsman för att vi ännu inte har en ny regering, trots att övriga partiledare tackar nej till en massa gångbara alternativ även de.