Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 03:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/orimligt-lata-gravida-besluta-om-igangsattande/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Orimligt låta gravida besluta om igångsättande”

Foto: Gorm Kallestad/TT

INSÄNDARE. Det är orimligt att gravida som gått över tiden ska besluta om förlossningen ska sättas igång. Man kan fråga sig var det professionella ansvaret tar vägen, skriver Ulla Waldenström, barnmorska och professor emerita, och gynekologen Kaj Wedenberg.

Om du är gravid och går en vecka över tiden riskerar barnet att dö. Det budskapet ska nu hanteras av de cirka 25 procent av alla gravida som uppnår 41 veckors graviditet. Då kan kvinnan välja att bli igångsatt med medicinsk hjälp eller avstå. Och beslutet ska ligga hos henne själv, för professionerna vågar inte ta ställning eftersom forskningsunderlaget är svagt.

Bakgrunden är en studie om överburenhet, det vill säga graviditeter längre än 40 veckor, vars syfte var att undersöka om igångsättning av förlossningen i vecka 41 i stället för vecka 42 enligt dagens rutin kan minska riskerna för barnet. Risken för fosterdöd enligt en tidigare svensk studie var 0,11 procent i vecka 41 och 0,19 procent i vecka 42 och senare.

Den nu aktuella studien avbröts när knappt en tredjedel av beräknat antal kvinnor rekryterats. Då förelåg ingen skillnad i studiens så kallade primära utfall som var ett sammansatt mått av dödlighet och allvarlig sjuklighet. Men skillnaden i dödlighet var enligt forskarna statistiskt signifikant med noll fall i försöksgruppen i vecka 41 mot sex fall i kontrollgruppen i vecka 42 (fem dödfödda plus ett fall av nyföddhetsdöd).

Nu får studien hård kritik av andra forskare och statistiker. Även krav på att den vetenskapliga tidskriften BMJ ska dra tillbaka artikeln har framförts, eller åtminstone att slutsatserna ska korrigeras. Ett av flera argument handlar om att den nämnda skillnaden sannolikt orsakats av slumpen eftersom dödföddheten i kontrollgruppen var dubbelt så hög som normalt i vecka 42.

Studien som avbröts i förtid på grund av att barn dött blev en nyhet som fick stor spridning. Även förlossningsvårdens beslutsfattare och politiker har blivit rädda och vill snabbt visa handlingskraft. Man tar sig inte tid att grundligt sätta sig in i frågan, utan låter rädsla ta överhanden. Följden blir ökad medikalisering och större oro hos gravida och även hos personalen som räds att göra fel.

Rädsla är i dag en starkare drivkraft i förlossningsvården än evidens. Dess fokus är ett barn som dör. Vi är alla rädda för detta utfall, men alla vet samtidigt att nollvisionen inte kan nås. Vi kan bara göra vårt bästa för att komma nära.

Även i graviditetsvecka 38, 39 och 40 dör barn i mammans mage, nämligen 0,04, 0,05 respektive 0,07 procent. Riskerna är lägre än vid överburenhet, men det totala antalet barn är högre på grund av att antalet gravida är fler i dessa grupper. Trots det försöker vi inte rädda dessa barn genom att i förtid sätta i gång förlossningen eftersom förlossningsvård handlar om överväganden mellan för- och nackdelar.

Innan beslut om att sätta i gång förlossningar en vecka tidigare än dagens praxis behövs mer forskning än den nu avbrutna studien. Kan ytterligare liv räddas? Hur stor är risken för biverkningar, exempelvis instrumentella förlossningar, livmoderbristning, infektion och ökad förlossningssmärta?

Att kostnaderna ökar är givet då igångsättning innebär längre vårdtid och därmed ökat personalbehov. Målet ”en barnmorska per kvinna i aktiv förlossning” blir alltmer avlägset.

Men värst är nog att kvinnan själv förväntas ta ställning till risken för fosterdöd i sitt eget fall och väga det mot eventuella oönskade konsekvenser. Man kan fråga sig var det professionella ansvaret tar vägen. Det behövs även mer forskning om alternativa metoder som ytterligare selektion och kontroll av kvinnor med förhöjd risk för fosterdöd.