Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/oro-for-smitta-far-inte-bli-framlingsfientlighet/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Oro för smitta får inte bli främlingsfientlighet”

Yuhua Liu bor i Sverige sedan 2012 och har studerat på kulturvetarprogrammet och kriminologi vid Stockholms universitet.
Yuhua Liu bor i Sverige sedan 2012 och har studerat på kulturvetarprogrammet och kriminologi vid Stockholms universitet. Foto: Privat

INSÄNDARE. Oro för att smittas av det nya coronaviruset får inte övergå i främlingsfientlighet. Att utsätta personer med asiatiskt utseende för trakasserier är oacceptabelt, skriver Yuhua Liu.

När jag och min dotter förra veckan var på väg hem med tunnelbanans gröna linje fanns två män på tåget som var aggressiva och hotfulla. De pratade illa om oss. Vi var tysta, men plötsligt gick en av männen fram till min dotter, pekade på hennes ansikte med sitt pekfinger och frågade hotfullt: ”Are you from China?”

De hånade oss med att säga ”ni kineser har coronavirus”. Vi blev rädda och chockade. Jag försökte stoppa männen och skydda oss, men misslyckades. Tack och lov fanns flera modiga passagerare som gick emellan. Jag och min dotter blev tvungna att kliva av tåget före T-centralen och ta nästa tåg. En av passagerarna åkte då med oss för att skydda oss.

När vi kom hem var vi fortfarande chockade och rädda. Jag gjorde en polisanmälan som förhoppningsvis leder till ett resultat.

Det som hände har satt djupa spår i mitt vardagsliv. Jag vill inte beskriva mig som ett passivt offer för att få sympati och uppmärksamhet, utan jag funderar mer på hur man förstår andra människor.

Efter utbrottet av det nya corona­viruset i Kina har det kommit många nyheter i vetenskapliga artiklar, men även en del felaktig information i massmedier. Man ser dagligen stigande siffror om insjuknade och döda, vilket skapar rädsla. Men vi kanske också behöver ta hänsyn till individer vars liv blivit totalt förändrat av viruset. Människor kämpar hårt mot viruset och offrar sina vardagsliv men riskerar även sina liv för att stoppa spridningen till övriga delar av världen.

Nu är det inte bara mångmiljonstaden Wuhan som försatts i karantän, utan det handlar om cirka 80 städer i Kina. I stort handlar det om liv och död, men också om hur varje enskild individs vardagsaktiviteter begränsas på grund av isolering. Många har inte ens möjlighet att säga ”hej då” till sina nära och kära som avlider i följdsjukdomar av viruset.

De gråter, lider, ropar på hjälp och fler avlider, men aldrig har de gett upp kampen mot viruset, kampen för vetenskap, transparens och sanning. De förtjänar respekt, och att kalla kineser eller andra asiater för ”coronavirus” är känslokallt och osympatiskt.

Många kineser utomlands har nära och kära i Kina och någon koppling till människor som blivit sjuka eller isolerade i sitt hem. Vi lider med dem och hjälper till materiellt och med känslomässigt stöd så mycket vi kan för att vi känner gemenskap och medmänsklighet.

Ge inte upp förmågan till förståelse och stöd för andra människor! Åtminstone ska vi inte strö salt i andras sår. Det är svårt nog ändå. När man kopplar etnicitet till ett virus handlar det egentligen inte om rädslan för virus, utan rädslan för främmande människor. Virus är bara ett uttryck för fördomar och främlingsfientlighet.

Om de två männen på tunnelbanan var rädda för coronaviruset hade de aldrig hoppat på oss – de hade klivit av tåget fortast möjligt. De var egentligen rädda för män­niskor med annan etnisk bakgrund.

Vi som är från Asien är också någons partner, släkting, granne, kompis, kollega, klasskamrat eller kund i Sverige. Den enda väg som fungerar nu är att stå tillsammans för att stoppa spridningen och rädda liv.