Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

SFI-undervisningen i Stockholm är oseriös

Nyanlända lär sig svenska i Sickla, i Nacka utanför Stockholm, genom att titta på och prata om svenska filmer. Bilden togs i augusti 2017.
Foto: Fredrik Sandberg/ TT
Nyanlända lär sig svenska i Sickla, i Nacka utanför Stockholm, genom att titta på och prata om svenska filmer. Bilden togs i augusti 2017. Foto: Fredrik Sandberg/ TT

SFI-undervisningen i Stockholm där 85 procent drivs i privat regi är en ren katastrof. Som SFI-lärare har jag inifrån sett en oseriös verksamhet med låg kvalitet. Nu slutar jag i protest.

Jag älskar att arbeta som SFI-lärare, men i fredags slutade jag efter nästan sju år. Varför? Är det för att eleverna är lata och inte vill lära sig svenska? Absolut inte. Jag har under mina år som SFI-lärare aldrig stött på en elev som inte vill lära sig svenska. Viljan har alltid funnits.

De första sex åren arbetade jag i en kommun där all undervisning är kommunal. Elever fick den undervisning de har rätt till av behöriga SFI-lärare som har ett utvecklat tankesätt kring hur undervisningen kan individanpassas i lagom stora grupper.

I Stockholm sker 85 procent av all SFI-undervisning på entreprenad. När jag flyttade till hit trodde jag att SFI-undervisningen skulle vara utomordentlig.

Det visade sig vara precis tvärtom. Grupper på upp till 50 elever i så små rum att varken bord, stolar eller luft räckte till. Om läraren skulle våga påtala detta faktum för arbetsgivaren är svaret antingen att ”det är ju alltid några som är borta” eller: ”Vi måste ha så många i klassrummen för att det ska gå ihop ekonomiskt. Annars får vi slå igen skolan.”

Nästintill ingen planeringstid fanns. Individanpassningen var obefintlig. Illitterata fick läshäften fast de inte ens kunde ljuda ihop ”m a t”. Och nu fick jag minsann arbeta som vaktmästare, receptionist, inköpare, administratör, leveransmottagare, lokalvårdare, kurator och lärare. Med personalköket som utbildningslokal. Vi var ju så trångbodda.

En övervägande del av lärarna var obehöriga lärare. Konsekvenser av detta blir att behöriga lärare skriver på betygskataloger på löpande band utan att ha en aning om vilka eleverna är. Har lärare invändningar mot detta får man höra att ”vi måste hjälpas åt” och ”tillsammans är vi starka”, uttryck som genomsyrar denna tysthetskultur, ty protester måste stävjas i sin linda.

Personerna ifråga gör säkerligen så gott de kan, men jag vill gärna tro att min behörighet gör mig till en bättre pedagog. Att vara SFI-lärare är komplext. Andraspråksutveckling fungerar på sitt eget vis och kräver fördjupade kunskaper. Det där med behörighet är nämligen inte så viktigt inom privata sektorn. Det räcker om man bor granne med en nyanländ. Eller förresten, bara hen har en jämn och stadig puls så ordnar det sig. Kanske. Vem vet. ”Du är anställd!”

Lösa boliner är den gemensamma nämnaren. Det och att försöka göra vinster med hjälp av att hålla en låg kvalitet och en oseriös verksamhet. Detta vet privata anordnare, kommuner och politiker, ty ekvationen kvalitet och svinbilligt rimmar inte. Du behöver inte vara ett geni för att förstå det. Att varje dag träffa denna utsatta grupp, svika dem, eftersom jag inte har sådana arbetsvillkor att jag kan hjälpa dem så att de får den utbildning de har rätt till och behöver, fungerar inte för mig.

Trots att jag tokälskar mitt jobb kan jag inte ställa upp på det här. Tack alla underbara elever som jag fått förmånen att hjälpa under dessa år!

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.