Det händer inte särskilt ofta. Jag gör det aldrig med uppsåt. Men jag åker nästan alltid dit. Jag talar om parkeringsböter.

Varje gång det har hänt har jag förbannat mig själv. Det har nästan alltid handlat om en bortglömd p-skiva. Nu senast faktiskt om en missförstådd skyltning. Jag förstår att jag har mig själv att skylla, dummare än så är jag inte. Men ändå är det något som gnager. 

En felparkering är en lagöverträdelse. Det måste klassas som ett milt vardagsbrott. En utfärdad parkeringsbot är ett straff för en lagöverträdelse. Det är en dom och ett utdömt straff med direkt verkställighet. Jag undrar i mitt stilla sinne om något annat vardagsbrott har samma uppklarningsprocent som parkeringsböterna?

Det är här skon klämmer, det som gnager i mitt sinne. Mina lagöverträdelser resulterar nästan alltid i utdömt straff, medan andra medborgare, som uppsåtligen begår mycket värre vardagsbrott, nästan aldrig döms och straffas.

Det behöver inte ens gälla stölder och våldsbrott. Det kan gälla en så enkel sak som att busköra en motocross på gångvägar; ett i mitt tycke värre trafikbrott än mina felparkeringar.

Att det förhåller sig på detta sätt har sakta men säkert börjat nagga min tilltro till rättsstaten i kanten. Men misströsta ej, det finns en lösning. Lagstiftaren behöver endast göra en av två följande åtgärder för att få mig på bättre humör igen:

Antingen privatiserar lagstiftaren all utredning, dömande och straffverkställighet för alla bötesbrott. På så sätt kommer alla vardagsbrottsliga medborgare att jagas av samma vinstintresse som jag och mina felparkerande gelikar.

Eller återförstatligar lagstiftaren utredning, dömande och straffverkställighet gällande parkeringsöverträdelser. På så sätt kommer alla vardagsbrottsliga medborgare att lämnas i fred på samma slapphänta sätt.