Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 14:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/pandemin-stor-utmaning-for-demokratin/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Pandemin stor utmaning för demokratin”

Milanobor köade i onsdags med flera meters mellanrum utanför ett hotell där coronasmittade vårdas.
Milanobor köade i onsdags med flera meters mellanrum utanför ett hotell där coronasmittade vårdas. Foto: Stefano De Grandis/Shutterstock

INSÄNDARE. Om diktaturen Kinas förmåga att stoppa det nya coronaviruset visar sig mer effektivt än demokratiska länders kan det få konsekvenser. Pandemin innebär en stor prövning för det demokratiska systemet, skriver Martin Nilsson. 

I takt med att coronaviruset covid-19 sprider sig över världen blir det tydligt att den här pandemin också kommer bära med sig stora utmaningar för demokratin i förhållande till odemokratiska och auktoritära statsskick.

När kalla kriget tog slut pratade många om det var den liberala demokratins slutgiltiga seger över kommunismen. Den inflytelserika amerikanska statsvetaren Francis Fukuyama skrev i sin bok ”The End of History and the Last Man” om hur mänskligheten nu hade nått sin ideologiska slutstation, och att västerländsk, liberal, demokrati snart skulle vara det enda statsskicket som existerade på jorden.

Så har det inte blivit. Det finns flera anledningar till det, men en stor del av förklaringen handlar om Kinas ekonomiska tillväxt. Kommunistpartiet i Kina har under de senaste 40 åren lyckats med det som Sovjetunionen och andra diktaturer aldrig lyckats med, att skapa välstånd för sina invånare och samtidigt behålla makten.

En stark ekonomi i en diktatur och dessutom världens folkrikaste land innebär i sig en utmaning för demokratier i alla delar av världen. Traditionellt har demokrati alltid varit det bästa sättet att skapa välstånd till ett lands medborgare. Ju starkare Kinas ekonomi blir, desto mer frestande blir det för andra länder att ta efter Kina, snarare än USA, EU och andra demokratier.

Stora delar av världen är mitt uppe i en pandemi. Utvecklingen sker väldigt snabbt och ingen vet hur eller när krisen kommer att ta slut.

Dock kan man se tydliga skillnader på vilka typer av åtgärder länder vidtagit i det här svåra läget. Sverige och Kina är exempel på länder som befinner sig längst ut på var sin del av skalan.

I Kina, där smittan spreds först, har åtgärderna varit drakoniska. Staden Wuhan, i provinsen Hubei, var epicentrum för smittan. Den stora spridningen uppkom i samband med att många kineser reste inför det kinesiska nyåret som i år inträffade i slutet av januari.

Väldigt snabbt stängde man ner stora delar av Kina. Wuhan och flera andra delar av Hubeiprovinsen sattes i strikt karantän. Ingen fick komma in och ingen fick lämna.

Runt om i Kina infördes väldigt hårda restriktioner. På några ställen använde polisen flygande drönare utrustade med kamera och högtalare i syfte att kontrollera att ingen befann sig utomhus utan giltiga skäl. Antalet insjuknade i Kina sjunker, i skrivande stund, kraftigt.

Under guidning av Folkhälsoinstitutet och statsepidemiolog Anders Tegnell har Sverige gått en annan väg. Vi kan kalla det expertisspåret. Mycket handlar om att medborgarna tar personligt ansvar för att hålla god hygien och minimera sociala kontakter. 

Politikerna tar beslut efter inrådan av experterna. ”Rätt åtgärder vid rätt tillfälle” är mantrat. Fokus ligger på att, så långt möjligt, göra spridningen långsammare och ge vård till dem som behöver vård, utan att man stänger ner samhället som helhet.

Det andra spåret kan vi kalla politikerspåret. Där har experterna mindre inflytande över processen till förmån för politiker.

De länder som valt politikerspåret, till exempel Danmark och Norge, har i ett tidigt skede vidtagit omfattande åtgärder för att stoppa spridningen. Man har stängt alla skolor, stängt gränserna och förbjudit folksamlingar.

I Norge vill regeringen nu införa undantagstillstånd, vilket skulle ge dem rätt att komma med föreskrifter som trumfar existerande lag. Föreskrifter som inte behöver godkännas av den lagstiftande församlingen.

Vi ska komma ihåg att vi, trots allt, antagligen fortfarande befinner oss i början av den här krisen. Vilka fri- och rättigheter är politiker och folkopinionen beredda att ge upp om/när ett litet land som Sverige har 10.000-20.000 smittade och en kollapsad sjukvård?

Tänk er samtidigt ett scenario där Kina har allt färre smittade som ett resultat av stenhård kontroll av alla delar av medborgarnas liv. Hur säkra är vi på att svenska och andra västeuropeiska politiker orkar stå emot trycket att även här ta till åtgärder som på både lång och kort sikt kommer skada vår demokrati?