Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 20:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/politiskt-motstand-mot-monorail-i-sverige/

DN Åsikt

DN Åsikt. Politiskt motstånd mot monorail i Sverige

Monorail, som Sture Howding vill se i Sverige, har diskuterats sedan 1960-talet. Planerna har hittills stupat på att politikerna har ryggat tillbaka för den insyn i privata bostäder som färdmedel ovan mark skulle ge upphov till i våra städer.

Onsdagen den 23 september 2015 tar Sture Howding i sitt inlägg på DN.Åsikt om monorail - det vill säga typiskt enspårig högbana - i Sverige upp en SIKA-rapport 2006:1, Ett generellt transportsystem, som jag stod som huvudförfattare till.

Nu sitter jag som SD:s representant i Stockholms läns landstings trafiknämnd, och det är främst den politiska aspekten som jag vill utveckla. SIKA-rapporten präglas av tanken att människan i alla tider har använt sig av markplanet för sin vistelse och sina transporter. För ca 150 år sedan började det bli trångt om utrymme i gatuplanet i världens större städer så man började att utnyttja utrymmet nedan mark. London var först ut med att bygga tunnelbana. I våra dagar börjar det nu så smått bli trångt om utrymme även under mark i de stora städerna. Då blev det naturligt att vända blickarna uppåt och börja utnyttja utrymmet ovan mark.

Redan under 1960-talet väcktes de första tankarna på monorail i Sverige. Till dags dato har i stort sett samtliga av våra största 10 städer blivit föremål för omfattande utredningar och planer för högbana inne i innerstäderna. I SIKA-rapport 2006:1 finns illustrativa datorkonstruerade bilder som visar hur en högbana utmed Götgatan i Stockholms skulle kunna se ut. Samhällsekonomiskt kan sådana kalkyler ofta räknas hem om man tar med besparat utrymme i markplan i kalkylen. Därför har också projektidéerna drivits på. När man har nått den politiska nivån har det emellertid alltid tagit stopp. Detta beror på att politikerna har ryggat inför den insyn i privata bostäder som högbanan skulle ge upphov till. Om detta argument kan mycket sägas. Jag nöjer mig med att konstatera att det är ett faktum att högbana i Sverige politiskt stoppas i tätbebyggt området på grund av insynsproblematiken, och utanför tätbebyggt område finns ingen anledning att bygga högbana eftersom trängseln i markplan där inte är tillräckligt besvärande.

Den som vill ha högbana i Sverige måste först ändra politikens inställning till insynsproblemet.