Arbetsförmedlingens resultat är i ständigt blåsväder. Dagens Nyheter skriver 24 maj att Arbetsmarknadsutskottet kallar in Arbetsförmedlingens chef att förklara varför inte Arbetsförmedlingen på ett bättre sätt lyckas lotsa ut nyanlända människor ut i arbete.

Med viss insyn, men med begränsad kunskap om alla arbetsmarknadspolitiska regler, vågar jag ändå som anställd på Arbetsförmedlingen påstå att det inte bara är Arbetsförmedlingens fel att nyanlända, eller personer med funktionsvariationer, inte kommer ut i fasta anställningar. Det är kanske spelreglerna vi är satta att följa som behöver ses över?

Så länge ett företag, vilket som helst, oavsett bransch, kan driva sin verksamhet med hjälp av hög andel praktikanter eller anställda med nystartsjobb (som är en anställningsform med tidsbegränsat ekonomiskt stöd från staten/Arbetsförmedlingen för den som varit utan arbete en längre tid eller är ny i Sverige), så länge kommer vi också ha personer utanför arbetsmarknaden som turas om i kön hos Arbetsförmedlingen.

Känns följande situation igen av någon? ”Tack du praktikant/anställd med nystartsjobb för den här tiden. Du har gjort ett jättebra jobb, men vi har tyvärr inte möjlighet att anställa just nu ... - varsågod nästa praktikant!”

Den tidigare praktikanten hamnar då åter i Arbetsförmedlingens kö. Alltför få lämnar kön för gott, utan de bara roterar. Kan spelreglerna för arbetsgivare påverka arbetslösheten? Kan reglerna till och med påverka/snedvrida konkurrensen?

Vi behöver praktikplatser, men vi behöver också få samma personer ut i riktigt arbete. Praktik ska bara vara en tillfällig lösning för individen och inte ett permanent och cirkulärt åtgärdsprogram i sig.

Den 7 augusti 2017 skriver Upsala Nya Tidning (UNT) om cykelhandlare Fritz Olsson som irriterar sig över de priser kommunens egen cykelverkstad i Kåbo erbjuder medborgarna . Cykelverkstaden är en plats för arbetsträning, ännu en viktig sådan. På cykelverkstaden tar man hand om hittade cyklar, jämför mot polisregister, plockar isär och kastar men rustar också upp de cyklar som går. De låga priserna för reparationstjänster man erbjuder och försäljning av cyklar försvaras med att personalen inte är utbildade cykelreparatörer. Hur som helst så tänker både Fritz Olsson, och Lena Winterbom, chef för arbetsmarknadsförvaltningen låta jurister utreda om detta stör eller hämmar näringslivet, vilket inte är kommunens varken syfte eller mening.

Det här exemplet är dock inte signifikativt för det arbetsmarknadspolitiska systemet. Det är inte de privata företagen som är förlorarna. Dock är det svårare att hitta omskrivna exempel på detta. Men i Expressen 22 augusti skriver Ivy Kristensen om just det jag började den här texten med, hur praktikanter och personer med nystartsjobb minskar omkostnaderna för de företag som har hög andel lönesubventionerade anställningar. Staten avlönar, företagen tar vinsten var hennes rubrik.

Praktikplatser är viktiga, men frågan är komplex. De regler som finns i dag behöver ses över, så att företag inte kan utnyttja praktikanter och nystartsjobb år efter år.