Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-21 10:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/ratt-och-fel-om-adhd-diagnosen/

DN Åsikt

DN Åsikt. Rätt och fel om ADHD-diagnosen

Jonas Lundström skriver sympatiskt om ADHD-diagnosen. Mitt inlägg gäller omständigheten att ställa psykiska diagnoser på späd- och småbarn. Kontentan: var uppmärksam på kritiska tecken hos och avvikelser i situationen för barnet. Sätt tidigt in åtgärder som gynnar barnets utveckling. Att i det här skedet stämpla in diagnoser i journaler kan få livslånga negativa konsekvenser för barnet.

Jonas Lundström har skrivit ett sympatiskt inlägg om ADHD-diagnosen. Med hänvisning till sin egen ADHD-diagnos utgår han ifrån diagnosen som något verkligt existerande. I det här inlägget redovisas en syn om att sakernas tillstånd kan vara mera komplicerade.

Jonas hänvisar till DSM 5-manualen som giltigförklarande av diagnosen. DSM 5 är en deskriptiv klinisk manual som utgår från beteendebeskrivningar. Förespråkarna för ADHD-diagnosen menar att det handlar om en medfödd hjärnskada med säte i hjärnbarken. Vanlig behandlingsmetod är insättande av amfetaminpreparat som Ritalin och Concerta. Behandlingen kan vara livslång. Men den stora uppmärksamhet diagnosen rönt har medfört att krav numera ställs på individuellt bemötande och åtgärdande. Det är av godo.

Det kan finnas en annan orsak bakom och som bidragit till den ohemula ökningen av diagnosen ADHD. Den kan tillskrivas forskningen inom medicin, neurobiologi och psykologi med "kognitiv vetenskap" som huvudlinjen. Kognitionen (och språket) regleras ytterst i hjärnans vänstra hemisfär.

Den kognitiva inriktningen har skett på bekostnad av forskning om våra medfödda affekter omsatta i relationer och vår utveckling av föreställningar. Någon kanske invänder: Det har översatts och publicerats ett icke ringa antal böcker om affekterna. Forskningen som presenteras rör uteslutande processandet av affekterna i hjärnans vindlingar, vinklar och vrår.

Här kortfattat något om affekterna, relationerna, anknytning och hjärnan. Barnet föds prematurt med total hänvisning till omsorgspersonerna för överlevnad. Hjärnans volym hos den nyfödda är endast 20% av den vuxnas. Från födelsen och under hela den långa barndomen sker ett stort antal tillväxtspurter ömsom av höger, ömsom av vänster hjärnhalva; till det en mognad utan like hos något annat levande. Den yttersta regleringen av affekterna insatta i relationerna sker via en struktur i högra främre pannloben. Hos vuxna är den förbunden med en struktur, själva den neurobiologiska kärnan för affekterna, i den evolutionärt "gamla känslohjärnan" (limbiska systemet). Att notera: Den förbindelsen finns inte hos det nyfödda barnet. Den utvecklas under barnets tre första levnadsår med utveckling av två nervförbindelser mellan de båda strukturerna. Att det förhåller sig så vet vi numera genom alltmer avancerade metoder för hjärnavbildning. För den utvecklingen, vet vi också via späd- och småbarnsforskning, krävs en av omsorgspersonerna positivt underbyggd anknytningsprocess. Tumregeln är: triggande av positiva på bekostnad av negativa affekter hos barnet. Under de tre första levnadsåren läggs grunden för vår reglering av affekterna, så småningom omsatta som känslor, i våra relationer till andra.

Ska man utan vidare stämpla in psykiska diagnoser i journaler för späd- och småbarn? Som Jonas påpekar kan det hos barnet - som tillägg med pålagring från omvärlden - leda till "en självuppfyllande profetia". Mitt förslag: Var tidigt uppmärksam på vad som gäller för späd- och småbarnets situation och omständigheter. Inte minst vad gäller barnets relation till moderlighetsvärlden. Det är de direkt insatta åtgärderna som är det absolut viktiga om något tyder på kritiska tecken och avvikelser i barnets relationer under det så avgörande tidiga omsorgstagandet.