Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

Regeringen måste ingripa för att rädda ungdomsidrotten i Stockholm

Trångt om utrymme på 
Östermalms Idrottsplats i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Trångt om utrymme på Östermalms Idrottsplats i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Regeringen måste gripa in efter stockholmspolitikernas misslyckande att bygga tillräckligt med idrottsanläggningar. Tillsätt en statlig förhandlingsperson med mandat att tillgodose unga stockholmares behov av fysisk aktivitet och rörelse.

Varför är barn i Stockholm mindre värda än i resten av landet? Barn har samma behov oavsett var de bor, men när det kommer till möjligheter att röra på sig fysiskt, till exempel i organiserad idrott är möjligheterna betydligt sämre i huvudstaden.

Problemet har varit känt under decennier, men politiken har hukat inför detta faktum. I stället har man ensidigt fokuserat på bostäder och infrastruktur. Men den goda staden består inte bara av rum för natten eller transport till jobbet. En levande stad består av så mycket mer, bland annat goda möjligheter till fysisk aktivitet. Det är i de tidiga åren som framtidens hälsa grundläggs.

I rapporten ”Får vi ta plats?” har Volante Research på uppdrag av Stockholms idrottsförbund undersökt tillgången till vanliga idrottsanläggningar i våra största städer. Rapporten är skrämmande läsning vad gäller Stockholms stad.

I Göteborg går det 12.700 invånare per fullstor idrottshall. I Stockholm går det nästan tre gånger så många, 32.300. Även om det anlagts många nya fotbollsplaner under senare år skulle det behövas ytterligare 24 för att nå Göteborgs standard och så många som 61 för att komma ikapp Malmö. Utbudet av ishallar är hälften av Göteborgs. Även vad beträffar simhallar ligger Stockholm efter.

För fyra år sedan utlovade den nu sittande majoriteten i Stadshuset att skjuta till medel för att börja rätta till situationen. Investeringstakten har höjts genom att tillskjuta en idrottsmiljard under mandatperioden på fyra år. Det är en bra start, men otillräckligt att bygga ikapp underskottet och än mindre vara i takt med befolkningsutvecklingen. Lägg där till omfattande reinvesteringar som väntar.

Omkring år 2020 så spränger Stockholms stads befolkning miljonvallen och det är en allt yngre befolkning. Antalet barn i idrottande ålder (6­–19 år) kommer 2020 att vara lika stor som hela befolkningen i Uppsala.

Nu går det inte längre. Ideella ledare återkommer hela tiden till den bristande tillgången till idrottsytor som den absolut viktigaste frågan. Bristen orsakar köer till föreningar. När plats finns är det på tider som ofta är dåligt anpassade för barn.

Hälsovinsterna, både fysiska och psykiska, med fysisk aktivitet är oomtvistade. Det så kallade Bunkefloprojektet i Malmö har på vetenskaplig grund under 20 år visat att fysisk aktivitet påverkade skolelevers hälsa såväl som deras prestationer på lektionerna positivt.

Att ge idrottsföreningar bra förutsättningar är en del i att bygga goda samhällen. Förutom fysisk aktivitet bidrar föreningslivets verksamhet med att fostra barn och unga, lär ut demokrati, ger barn och unga verktyg för att delta och bygger tillit och kontakter mellan barn, unga, föräldrar och ledare. Planerar man idrottsanläggningar rätt kan man bygga för ljus, liv och rörelse vilket skapar trygghet och ökar en stadsdels attraktivitet – både för boende och näringsidkare.

I en tidigare enkätundersökning visade Volante Research att 38 procent av de tillfrågade att tillgången till idrottsanläggningar är ”helt central” för barns och ungas utveckling och hälsa. Ytterligare 49 procent anser att tillgången är ”mycket viktig” och ytterligare 10 procent anser att det är ”ganska viktigt”. Endast tre procent av de tillfrågade ansåg att tillgången till idrottsanläggningarna var ”inte särskilt viktigt” eller ”inte alls viktigt”.

Stockholms misslyckande att tillhandahålla idrottsanläggningar för befolkningen måste ses inte bara som kortsiktigt gällande barns och ungas hälsa, utan är också ett tecken på ett demokratiskt underskott. Enkäten visade att en idrottshall i närområdet ökar livskvaliteten för de boende, även de som själva inte har några planer på att bruka hallen i fråga.

Rapporten ”Får vi ta plats” fokuserar på de idrotter som har flest utövare i Stockholm. Rapporten visar att 80-85 procent av de idrottsaktiva i Stockholm har mycket dåliga förutsättningar att bedriva ett aktivt idrottsliv i organiserad form. Situationen för de övriga drygt 60 specialidrotterna är inte bättre.

Nu kommer det att byggas tunnelbana som aldrig förr. Från först ingenting till en formidabel explosion. Det är bra i sig. Och den utlösande faktorn var bristen på bostäder. Det politiska greppet var en förhandlingslösning mellan staten och landets kommuner. Även om insatserna sprids över hela landet kommer en stor del av bostadsutbyggnaden att ske i Stockholm.

Den nuvarande majoriteten ökade budgeten över fyra år med en miljard kronor. Till kommande mandatperiod behöver man göra en ytterligare ökning med minst två miljarder för att börja råda bot på situationen.

Detta är inte en situation som bara påverkar Stockholms stad, utan hela regionen. Ett samarbete på regional och nationell nivå ökar möjligheterna för att man på ett intelligent sätt kan påverka situationen positivt.

Staten, genom regeringen, återkommer ofta till behovet av att stärka folkhälsan och då riktar man sig gärna till idrottsrörelsen som ska infria detta. Men samspelet med Stockholms stad och dess ansvar för att tillhandahålla anläggningar och ytor fungerar inte.

Idrottsföreningarna i Stockholm kan inte ta det ansvar staten förutsätter utan tillräcklig mängd idrottsanläggningar. Eftersom Stockholms stad inte klarat av utmaningarna under flera decennier har vi nu kommit till en punkt där vi kräver ett minst lika ambitiöst tänkande som för utbyggnaden av tunnelbanan – regeringen måste tillsätta en statlig förhandlingsperson som får mandat att tillgodose stockholmarnas behov av fysisk aktivitet och rörelse.

Uppdraget måste vara att både bygga ikapp och sedan bygga i takt med befolkningsutvecklingen. Det kan inte vara så att infrastrukturen får spela i Allsvenskan, medan idrotten harvar långt ner i seriesystemet.

Medförfattare: Lars Sandström, ordförande i Stockholms basketförbund, Lars Ekholmer, ordförande i Stockholms fotbollsförbund, Gärmund Sandberg, ordförande i Gymnastikförbundet Öst, Jakob Jansson, ordförande i Stockholms handbollsförbund, Göran Tidström, ordförande i Stockholms ishockeyförbund,  Mattias Hjelmberg, ordförande i Stockholms innebandyförbund, Sofie Kärrå ordförande i Stockholms korpförbund, Peter Nordahl, vice ordförande i Stockholms konståkningsförbund, och Lars Reuterskiöld, ordförande i Stockholms simförbund.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.