Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 14:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/regeringens-coronastrategi-maste-ifragasattas/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Regeringens coronastrategi måste ifrågasättas”

Statsminister Stefan Löfven (S) vid en presskonferens i tisdags.
Statsminister Stefan Löfven (S) vid en presskonferens i tisdags. Foto: Magnus Hallgren

INSÄNDARE. Efter hård kritik lyssnade den brittiska regeringen och gjorde en helomvändning. Den svenska regeringens coronastrategi måste ifrågasättas lika högljutt, skriver Ruben Andersson, svensk samhällsvetare som undervisar vid universitetet i Oxford i England.

Jag skriver från hemisolering i mitt radhus i Oxford. Här har skolor och universitet stängts, däribland min egen institution. Barnen är hemma från skolan.

Restauranger och gym har slagits igen på dekret – till och med engelsmännens älskade pubar. Och detta i landet som tills för några dagar sedan gav loja råd till medborgare att tvätta händerna och som fortfarande uppenbarligen hade så kallad flockimmunitet som del av sin strategi mot coronaviruset. 

Kontrasten med Sverige är stor och oroväckande, som redan noterats av experter på DN Åsikt den 21 mars (”Löfven måste byta strategi för att rädda liv”). En sak är klar efter veckan som gått: statsepidemiologen Anders Tegnells försvar av Sveriges strategi som baserad på ”den tunga brittiska forskningen” håller inte längre, inte minst efter att just dessa forskare i måndags omstöpte sina modeller och insisterade på vikten av starkare insatser för att undgå att tiotusentals liv går förlorade. 

Den brittiska regeringen lyssnade och gjorde helomvändning. Snart kom skolstängningarna och mer därtill. I Sverige rekommenderade man distansundervisning på gymnasier och högskolor. Sedan skulle väl skolstängningen komma, givetvis? Andra starka insatser? Ännu väntar vi.

Man kan ha olika åsikter om vad som bör göras: känslorna går höga när så många liv och leverne står på spel. Och jag är inte epidemiolog, till skillnad från en av skribenterna på denna sida som krävt att regeringen måste byta strategi. Men som samhällsvetare bosatt i England vill jag peka på den stora skillnaden i det offentliga debattklimatet i dessa två länder – och vikten av att rannsaka, kritisera, till och med ryta åt makthavarna för att få igenom de förändringar som behövs.

Sverige är nu i stort sett det enda europeiska landet där man inte stängt skolor. Det är också ett land som avviker från världshälsoorganisationen WHO:s rekommendationer. Skulle inte detta åtminstone behöva debatteras intensivt, på tidningars och nyhetsprograms mest prominenta platser (snarare än i insändare)?

Vi är nu i ett läge där hundratals människor avlider dagligen i länder som Spanien och Italien, och där vi fortfarande har en viss tid att spela med. Men när jag varje morgon denna vecka har gått igenom svenska tidningars utbud av artiklar och kommentarer om coronakrisen, framför allt DN och Aftonbladet, ser jag oroväckande lite av detta.

Med Peter Wolodarskis uppmaning att ”stänga ned Sverige för att skydda Sverige” förra helgen som undantag har mediebilden dominerats av de ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen samt samhällskonsekvenserna av en eventuell skolstängning.

Jag ser alltför få kritiska arga röster mot Folkhälsomyndigheten eller regeringens strategi; inga stora upplägg där man frågar varför Sverige är det enda land i Europa som inte tagit drastiska beslut om stängningar.

Inte ser jag heller någon debatt kring Storbritanniens helomvändning under veckan, ytterst viktig med tanke på hur den brittiska strategin var vart ”vi behöver komma” enligt Tegnell; om den drastiska vändningen i det vetenskapliga underlaget i måndags; eller, på ett socialt plan, om hur andra europeiska länder (Storbritannien bland dem) har lyckats hålla skolor öppna för nyckelpersonal som sköterskor, läkare och polis.  

Jämför detta med Storbritannien. Landets medier är notoriska på många sätt – som vi såg till exempel i brexitdebatten – men i sin helhet har de alltid plats för en stark regeringskritik samt för helt motsatta åsikter.

Debattklimatet lever på motsättningar och höjda röster, däribland förvisso oseriösa sådana, men också från den tunga brittiska forskningen. Professorer har fått medieutrymme att starkt ifrågasätta regeringens strategi, och hundratals forskare har skrivit öppna brev som yrkat på starkare insatser samt på bevis från regeringen om de antaganden om folks beteende gentemot nya påbud som informerat dess strategi. 

Visst har vi haft vissa avvikande röster i Sverige, inte minst de senaste dagarna när vidden av krisen äntligen blivit uppenbar. Men dag efter dag har debatten fortskridit kring huruvida skolstängningar eller andra starkare tag orsakar mer skada än nytta ekonomiskt och socialt, nästan helt utan referens till att resten av Europa redan har fattat detta beslut.

Här fortsätter man säga att inte tillräckligt många skulle lyda råden om man tar till ”storsläggan” – en tanke som just de brittiska forskarna utmanade och som regeringen nu helt gått ifrån. Och man motiverar lugnt Sveriges enskilda väg i krisen med hänvisning till landets förvaltningsmodell snarare än att utkräva politiskt ansvar och politiska svar.

Det är bra att läkare och forskare nu börjar få visst utrymme till att utkräva sådana svar och yrkar på en bättre strategi, men det räcker inte. Debattklimatet måste stärkas överlag.

Vad som behövs för att försäkra oss om att man gör det rätta är ett robust ifrågasättande av vad myndigheter och politiker gör under krisen. Granska. Kritisera. Låt åsikter gå isär. Skäll till och med på varandra, och på makthavare.

Utan en sådan debattmiljö hade inte Storbritanniens premiärminister Boris Johnson gjort sin helomvändning. Och det är nu både politikers och mediers ansvar att vi får till ett liknande uppvaknande om krisens vidd i Sverige.