Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 23:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/regnbagsfamiljers-existens-maste-normaliseras/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Regnbågsfamiljers existens måste normaliseras”

”Stolta föräldrar till hbtq-barn” i prideparaden på Kungsgatan i Stockholm den 3 augusti. Foto: Patrik Österberg/TT

INSÄNDARE. Regnbågsfamiljers existens måste normaliseras. Familjer med två mammor måste accepteras och behandlas som andra barnfamiljer. Många heterosexuella sviker lesbiska föräldrapar, skriver Malena Chronholm Bøyesen. 

”Är ni rädda för förlossningen?” frågade en bekant när vi väntade vårt första barn. ”Nej”, svarade jag. ”Vi är rädda för Sverigedemokraterna.” 

Min fru och jag har levt nästan ett år som barnfamilj sedan dess. Vi har det mest fantastiska barn. Han har nyligen lärt sig att resa sig upp, för att sedan dunsa ned på sin blöjrunda rumpa igen.

Han pekar med sitt lilla finger och kallar alla djur för ”katt”. Han skrattar så att axlarna far upp mot öronen när jag kittlar honom. Och vi har ett andra barn på väg, som sparkar livligt inombords. Sårbarheten och kärleken brottas med varandra om att få ta störst plats. Kanske är de bägge en och samma känsla. 

Under det senaste året har jag insett att vår rädsla inte kan avgränsas till att handla om Sverigedemokraterna. Det värsta är kanske inte nedslitna prideflaggor och homofobisk graffiti. Det värsta är inte hot om våld och ord om straff. Sådant är konkret att ta på. Sådant går att peka finger gentemot.

Det värsta är vad som sker dessförinnan. Det subtila som bubblar under ytan. Sverigedemokraternas agenda döljs alltmer. Ett byte till en förföriskt mildare retorik ger tankar om lugnet före stormen. Åsikter normaliseras. Tassandet runt gröten. 

De som uttryckligen står emot oss må vara ett hot. Men många andra, som uppfattas som allierade, har kommentarer som bidrar till att särskilja oss från normen. Familj, vänner, kollegor och grannar. Alla kan de yttra fördomar som sägs med god intention, men som samtidigt hävdar: ”Ni är inte som oss. Ni sticker ut.”

Den heteronormativa synen på definitionen av ”familj” har aldrig krockat så personligen med mig förut. Kommentarer om hur annorlunda vi uppfattas började redan när vi väntade vårt första barn. 

”Vem är mannen i ert förhållande?” frågade min arbetskollega. Jag tittade på honom. ”Vi identifierar oss båda som kvinnor.” Min kollega tvekade. Funderade över hur han skulle uttrycka sig för att få mig att förstå. Det slog honom nog inte att han själv saknade förståelse.

”Alltså … vem är längst av er?” Jag tog ett djupt andetag. ”Det är min fru som är längst. Men i mina tidigare förhållanden har jag alltid varit längst.” Han var tyst en stund. Sedan öppnade han munnen igen. ”Men … när ni har fått ert barn. Hur vet ni vem … som ska göra vad?” Jag skrattade, men inte för att jag egentligen hade roligt. Jag hittade orden: ”Du menar … vem som ska sitta med en öl framför tv:n och titta på fotboll medan den andra föräldern byter blöjor?” Han svarade inte.

Jag funderade över ironin att min kollega antagligen inte ser kön som en social konstruktion – men samtidigt hävdar att en kvinna i en samkönad relation förväntas agera ”man”. Det han sade bekräftar Judith Butlers teorier om att genus är skapat, inte medfött. Men min rast var slut. Jag hade en patient som väntade och ett arbete att sköta. 

De personer som konfronterar oss har en sak (utöver sin heterosexuella läggning) gemensamt. De ser inte att deras nyfikenhet gör intrång i vår privata sfär. De frågar för att jämföra sina fördomar med vår verklighet – men inte för att lära känna oss som personer.

Problemet är att fördomarna oftast är så djupt förankrade, att mina svar på hur vår familj egentligen upplever verkligheten ogiltigförklaras. Vid några tillfällen har mina ärliga svar till och med kränkt dessa nyfikna individer. Det är som om de inte bara berättigar sig att ställa vilka frågor som helst, utan även att bli besvikna om svaren inte passar deras förväntningar. 

Vår son var inte ens tre dygn gammal när han fick träffa min hustrus släkt för första gången. Det var julafton. Min fru vilade utslagen på soffan efter förlossningen.

Så började frågorna hagla. Efter att ett barn kommit till världen så förväntar sig många föräldrar att tala om just detta. Barnet. Vikten. Förlossningen. Barnmorskornas bemötande. Amningen. Blöjorna. Sömnen. Men nej, det var inte den typen av frågor vi fick.

”Vad kostade det?” Jag tittade på personen som frågade, en glad och rödrusig man i sina bästa år. ”Vad menar du …? Att skaffa barn, eller?” Jag andades långsamt. In. Och. Ut. ”Ja” Svarade mannen. ”Det beror ju på vad du syftar på.” Svarade jag. ”Menar du den totala kostnaden för oss personligen, eller vad en IVF-behandling kostar rent generellt? Menar du en vanlig inseminering? Eller en hormonstimulerad? Med eller utan kostnaderna för sperma inräknad? Vill du veta vad det kostar att frysa blastocyster?” 

Min fru satt fortfarande utslagen i soffan och ammade vår son. Jag var ensam i denna heteronormativa värld. ”Hur mycket vet ni om pappan? Kunde ni välja hur han ser ut, liksom? Vem är han?” frågade mannen nu. Snapsen hade lyft locket och visade vad som egentligen rörde sig i huvudet på honom. Ingen annan sa ett ljud.

Jag hade precis blivit förälder. Allt jag ville prata om var vårt barn. Vår son som är det mest fantastiska i världen. Men de ville höra mig prata om en vilt främmande man. På julafton. ”Vårt barn har ingen pappa. Han har två mammor. Vi har använt en donator”, svarade jag. 

Regelbundet får vi frågor likt ovanstående. Var gång svarar vi lugnt. Jag har lärt mig mitt manus utantill. Jag har förklarat att konceptet ”pappa” är en social roll som felaktigt antyder en relation till vårt barn. Jag har otaliga gånger informerat om att en donator endast bidrar med ett stycke genetiskt material som runkats ut i en kopp – that's it.

En patient som erhåller en donerad njure kallar inte donatorn för ”pappa”. Men ändå fortsätter de att fråga, med girig nyfikenhet. Metodiskt repeterar vi vad vi redan sagt, så många gånger förut, medan hjärtat brinner av inre konflikt.

De som frågar är vanliga människor, inte odjur. De som sårar är inte av ondo. De är bara obetänksamma. De personer som konfronterar oss gör det med samma nyfikenhet som ett barn på zoo. Det sker utan respekt eller reflektion. Det förstör något i relationen. Det får oss till och med att förlora vänskaper. 

Vi bjöd vänner på brunch. Min vän, hans fru och deras två barn. Solen sken och pannkakorna osade. Jag höll vårt barn i famnen. Vi hade inte hunnit sätta oss vid bordet förrän frågorna började. ”Vill du ha ett eget barn någon gång?” frågade frun. 

Inombords vred det sig i mig. Inte nu igen. Men jag svarade pliktskyldigt: ”Vad menar du? Det här är mitt egna barn.” Hon tittade på mig. Aldrig hade min sons ögon sett så blå ut. Aldrig hade hans hår varit ljusare. Aldrig hade mina egna ögon känts så svartbruna. Aldrig hade mitt hår varit så lockigt, så mörkt.

Kanske jag borde blondera mig, tänkte jag. Kanske de slutar att fråga då, om jag är mer lik min son. Den tanken som skulle komma att återkomma varje gång omgivningen antydde att det band jag hade till mitt barn inte kunde konkurrera ut gener.

Inte ens det faktum att jag ammade min son tycktes påverka idén om att han inte är ”min egen”. Samtalet fortsatte ”Jag menar …” sade frun och snörpte på munnen. ”Vill du inte bli gravid?”

Jag tittade på henne. ”Jag har redan varit gravid.” Hon såg förvirrad ut. Jag kände mig tvingad att klargöra. ”För över tio år sedan. Jag gjorde abort.” Så. Nu hade jag nämnt min abort.

Solen sken, men pannkakorna hade börjat svalna. Min väns hustru gav sig inte. ”Så du vill inte ha ett eget … Jag menar föda …?” Jag övergav tanken på att äta annat än kalla pannkakor. ”Jag tror inte att min fertilitet är upp till mig att besluta om. Jag har gjort en operation i livmodern som troligen efterlämnat en ärrvävnad, vilken i sådana fall omöjliggör för ägg att fästa. Jag har genomgått hormonstimulerade IVF-behandlingar utan resultat.”

Där övergav jag hoppet om en trevlig brunch. Jag mådde inte särskilt bra. Då klev min vän in. ”Berätta om pappan”, uppmanade han. 

Jag har sedan dess återkommit till en fråga; Bygger inte vänskap på ömsesidig respekt för varandras känslor? Då jag senare förklarade för min vän om vår upplevelse fick jag visserligen ett ”förlåt”, men det efterföljdes snabbt av ord som ogiltigförklarade mina känslor, däribland: ”Jag (...) tror inte, att samhället som helhet kommer bli mer förstående de närmsta decennierna”.

Jag kände mig som en tömd ballong. Så här är världen. Deal with it. Det kommer inte bli bättre på flera decennier. Och jag ställde mig frågan: Hur kan jag vara vän till någon, som ber mig acceptera exkludering? 

Minoritetsstress är ett begrepp, läser jag på internet. Vissa dagar är svårare än andra. När grannfrun pekar med handen mot Kristin och högt säger ”Jag ser att pojken är hennes!”. När försäljaren på stan frågar om han får ”joina” oss och tydligt anspelar på en sexuell invit. (Till trots att vi går med barnvagn sitter uppenbarligen idén om att lesbiska par existerar för manlig sexuell tillfredsställelse djupt i en del.)

Då vänder vi oss till varandra. Vi bygger bo i soffan och känner trötthet inför tanken på att ge oss ut dit igen, i den heteronormativa världen. För de där kommentarerna dyker upp överallt. Släktmiddagar eller promenader. Arbetspass eller besök hos barnmorska. Och jag höjer axlarna i skydd, för att vara redo.

Var gång jag beger mig till en social, heterosexuell tillställning. Inombords repeterar jag vad jag ska svara. För frågorna är sig lika, oftast. Så jag övar på att låta adekvat. På att undervisa. Och jag ställer mig frågan ”Blir jag någonsin lika bra som en pappa?”

För oavsett vad jag gör, hur mycket jag arbetar på min anknytning till mitt barn, hur snabbt jag än kan få honom att somna, hur högt jag än kan få honom att skratta, hur mycket jag än kan få honom att äta främmande mat – så ser de mig inte för den jag är. En mamma med ett eget barn.

Och stressen växer och mina käkar hårdnar. Just en sådan dag var vi på vernissage. 

Där var släkt och bekanta. Typiska ”boomers”. De gratulerade min fru till ”hennes” barn. Jag stod tyst bredvid. Såg de mig, ens? Hade de gjort så här om jag var en man?

Efter ett par gånger fick jag nog. ”Tack” sa jag högt. ”VI är jätteglada över vår son.” Så där stod vi, jag med axlarna till öronen. En medelålders kvinna klev in. Jag visste inte vem hon var. Men hon log stort mot vår son som kröp på golvet. Hon hukade sig vant ned och han fingrade på hennes smycken.

Sedan vände han riktning, tillbaka till mig och min fru. ”Ja, du vill väl tillbaka till dina mammor nu, kan jag tänka”, sade kvinnan. Jag drog efter andan. Plural. Mammor. Inte ”mamma”.

Hon såg mig. Och mina axlar rasslade ned, nedåt i en lång utandning. Tack. Tack. Tack. Viskade hela kroppen. Du ser oss. Och jag log och grep min frus hand, hårt, hårt kramade jag den. 

Det krävs så lite. Det krävs så mycket. Vad vill jag säga till dig? Är det en fortsatt undervisning? Nej. Jag orkar inte mer. Inombords sparkar vårt nästa barn och jag ... Vill. Bara. Vara. Se våra barn för de som de är. Barn med två mammor.

Två mammor som har egna barn. Som de har skapat och vårdat och fostrat och älskat. Tillsammans. Jag vill att du ser min familj så som du ser på din egen familj. Jag vill att du ger min familj samma bemötande. Möt oss som människor. Erkänn oss. Försvara os, ja, framför allt försvara oss.

De flesta heterosexuella som vi möter är tysta. De beter sig inte alltid som ovan nämnda exempel, åtminstone inte i nyktert tillstånd. Men de beter sig inte heller som allierade. De har i sin närhet en handfull ignoranta personer. Nu är det denna klick som syns och hörs.

Stå inte tyst när de talar! Protestera! Bli vår sköld, hjälp oss. Låt oss leva tryggt i ditt land, i vårt land, i din värld, i vår värld. Och om du har något att fråga - visa omtanke. 

Kanske finns det föräldrar som inte vill bli kallade för ”mamma”, men ingen förälder vill känna sig osynlig. Alla föräldrar trivs med att bli bekräftade i sin relation till sitt barn. Det bidrar till en trygg anknytning. Så om du undrar över vårt liv, börja med frågor som ”hur mår ni?” och ”vad har varit tuffast med föräldraskapet?”.

Då berättar vi om hur vi upplever vår vardag, precis som vilken annan familj som helst. Det är att vara hbtq-certifierad.