Sällan är det vintriga fjällandskapet och renen så nära förknippat med myt och magi som i juletid. Sagobilden förstärks än mer av aktuella barnfilmer som ”Aïlos resa” och ”Frost”, där renen spelar en huvudroll.

Renens och de samiska renskötarnas verklighet befinner sig dock långt ifrån denna sagovärld. Som forskare involverade i projekt som rör olika aspekter av hållbarhet i renskötseln och dess utmaningar ser vi att många renskötare befinner sig i en ansträngd vardagssituation samtidigt som renskötseln och det samiska perspektivet osynliggörs och ifrågasätts; i politiken, förvaltning och medier.

Vi menar att skildringen av renen i populärkulturella sammanhang inte ska ses frikopplat från denna strukturella marginalisering eller på bekostnad av en marginalisering av ett urfolk och de människor som lever med renarna, deras kulturella koppling till djur och landskap och deras erkända rätt till markerna.

Vår poäng illustreras av filmen ”Aïlos resa”, som berättar om en renkalvs uppväxt i Lappland. Filmen ger felaktigt sken av att renen är vild, medan de plastöronmärkta, inhägnade renar som undantagsvis förekommer, framställs som handikappade med förlorade instinkter.

Renens betesmarker i fjäll och skog skildras som ”opåverkad vildmark”. I själva verket är dessa trakter tusenåriga kulturlandskap som i dag utsätts för ett högt exploateringstryck från såväl skogsbruk, turism, vindkraft och annan resursutvinning. Filmen osynliggör därmed renens centrala anknytning till människan och gör tamrenskötseln till problemet i stället för att belysa den pågående förlusten av renbetesmark.

Vad blir konsekvenserna av den ensidiga, romantiserade och förvrängda bild som förmedlas? Sättet som något framställs på, i det här fallet renar och renskötsel, får återverkningar i hur vi själva och andra agerar, förstår, tolkar och värderar.

Ett fortsatt osynliggörande av samisk och renskötares praktik, landskapsrelationer och brukande påverkar i längden hur vi ser på samiska rättigheter och kan ses som en förlängning av den koloniala relation som under århundraden präglat förhållandet mellan de nordiska staterna och det samiska folket.

Filmen om Aïlo undviker noggrant all mänsklig påverkan på Lapplands landskap och lämnar sin publik utan kunskap om dessa utmaningar. Vi håller med om att renen bör ”uppgraderas från politiska slagträn, vandrande delikatesser och trafikfaror i norr”, men detta får inte ske på bekostnad av en marginalisering av ett urfolk och de människor som lever med renarna, deras kulturella koppling till djur och landskap och deras erkända rätt till markerna.

Det är därför beklagansvärt att en mer nyanserad bild inte ryms i produktionen av ”Aïlos resa”, en film som hade kunnat öppna för behövlig dialog och diskussion med sina storslagna bilder. I balansgången mellan alarmism och romantisering har vi alla ett ansvar att inte vilseleda eller förstärka koloniala perspektiv.

Det är därför viktigt att det samiska urfolkets relation till landskapet och renen inte göms undan utan tillåts påminna om sin närvaro och betydelse för renen och det storslagna arktiska landskap vi värnar.