Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-18 18:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/samtal-blir-svart-nar-folk-doms-pa-forhand/

DN Åsikt

DN Åsikt. Samtal blir svårt när folk döms på förhand

Högst troligen har ni själva gjort något liknande och betett er liknande, som de ni dömer – och någonstans där emellan frodas dubbelmoralen och hyckleriet.

Rätta artikel

Jag anser att Mats Leijons inlägg är intressant för att den påvisar, i mitt tycke, en allmän svensk mentalitet. Och då menar jag inte ordväxlingen mellan cyklisten och den bussväntande mannen – utan hur författaren, som åskådare, uppfattat det hela.

Författaren nämner att han filosofiskt vill tolka händelsen – jag väljer både filosofiskt och psykologiskt, men eftersom psykologin härstammar ifrån filosofin kan det ses som en och samma.

Så vad hände mellan de två männen? Först och främst, när en vuxen människa blir tillsagd på skarpen (inte vänligt) av en främling på gatan kommer den tillsagda nästan alltid, per automatik, att försvara vad den har gjort utan att känna behov att förklara sitt ifrågasatta beteende – oavsett situation, oavsett vem som har ”rätt” eller ”fel”. Jag får uppfattningen att författare vill se detta beteende modifieras – att den tillsagda skall känna behov att förklara sig – men i mina ögon leder det enbart till en förminskning av vuxna individers autonomi, och acceptans av en främlings auktoritet över en.

Varför ge auktoritet till en främling på gatan, känna behov att förklara sig när man blir tillsagd på skarpen, och driva fram ett förnuftigt samtal? Jo, författaren grundar detta i vad som är ”rätt” och ”fel”. Cyklisten har brutit lagen; han cyklade på trottoaren. Två gånger upprepar han det i sin text: ”Vår cyklist visste att han gjorde fel... ändå hävdade han sin rätt att göra fel”. Detta är ett FALSKT påstående då cyklisten inte säkerligen visste att han gjort fel. Han kände säkert till att han gjort fel i lagens mening, men det är inte detsamma som att GÖRA fel – inte ur den filosofiska tolkningen som författaren påstår sig göra.

Många gånger har jag gått över gatan där det inte är tillåtet, men inga bilar fanns i närheten, och jag skapade ingen fara för varken mig själv eller någon annan. Ansåg/visste jag att jag gjort fel då? Absolut INTE. Har jag brutit mot rådande lag? Definititvt. Vad som är ”rätt” och ”fel” ur ett filosofiskt perspektiv är en diskussion utan ände där rättsväsendets lagar och regler knappt tar rum.

Men nu lever vi inte i filosofins värld, utan i under paraplyet av samhällets lagar. Cyklisten bröt mot lagen, och så fort någon bryter mot lagen ser många det som fri lejd att ge sig på den människan. Men vad är det för lag som brutits? Alla lagar följs upp av konsekvenser (straff), men alla konsekvenser är knutna till allvaret av brottet – att cykla på trottoarer har ingen större påföljd av den anledningen att brottet inte är speciellt allvarligt. Det kan självfallet skapa fara för människor om lagen bryts i vissa situationer, men i andra situationer är det helt harmlöst.

Nu framkommer det inte om cyklisten, genom att bryta mot lagen, har utsatt någon för fara – enbart att han faktiskt har begått brott i lagens mening och att en främling reagerat på beteendet. Som jag ser på den här anekdoten, är att en människa har gett sig på en annan baserat på vad som är rätt i lagens mening, medans den anklagade inte ansett sig gjort någonting fel alls – och därav den följande munhuggande ”irrationella” diskussionen.

Vill påpeka att jag INTE uppmanar folk att bryta mot lagen, oavsett vilken uppfattning ni må ha fått av ovanstående. Problemet med anekdoten och förhållandesättet som föregående textförfattare använt sig av, är att han säger sig tolka det ur ett filosofiskt perspektiv, men dömer ändå cyklisten enbart ur lagens mening. Och det är för mig något som genomsyrar den svenska mentaliteten – man dömer folk ur strikt lagmening utan att själv först tänka efter, var man själv står, hur man själv gör/har gjort.

Högst troligen har ni själva gjort något liknande och betett er liknande, som de ni dömer – och någonstans där emellan frodas dubbelmoralen och hyckleriet. Författaren efterfrågar ordentlig diskussion utan påhopp och attacker, men han har ju själv redan dömt ut cyklistens beteende ur ett alldeles för snävt perspektiv. Hur kan man gå ifrån det till förnuftiga samtal?