Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 00:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/sjukare-av-forsakringskassans-bemotande/

DN Åsikt

DN Åsikt. Sjukare av Försäkringskassans bemötande

Försäkringskassan bemöter och behandlar oss som drabbas av ohälsa och sjukdom på ett förfärligt sätt. Under de senaste 13 åren har Försäkringskassan varit högst närvarande i mitt liv.

För 13 år sedan blev jag sjuk. Jag, en fullt frisk, vältränad, superstark, högskoleutbildad tvåbarnsmorsa som klarade allt. Tills det inte gick längre.

Jag växte upp i en dysfunktionell familj, jag hade tidigare gått igenom en relation med psykiskt våld, tre år innan hade jag separerat från mina barns pappa som bedragit mig i många år. Jag bar på ett tungt bagage och jag berättar det för att förklara varför jag inte orkade längre, varför jag inte höll och varför jag till slut blev allvarligt sjuk.

Jag sprang, kilometer efter kilometer för att stå ut i skilsmässokaoset och för att kunna möta mina barn på eftermiddagen, lugn och samlad. Efter flytten på 70 mil, efter att själv ha sålt och flyttat ur ett jättehus och efter att ha lotsat mina barn in i vårt nya liv och i skolan hände något. Efter att ha letat jobb, levt på ruinens brant och så småningom efter att ha fått ett jobb som krävde hela mig och som inte accepterade att jag ibland kom fem minuter sent för att vi hade haft en tuff morgon när min son vägrade gå till skolan, började jag krackelera. Varenda cell var jagad och skärrad. Jag hade ingen back-up, ingen som stöttade. Det var bara jag.

Så när jorden började snurra, huvudet värka och andningen bli allt hastigare och panikartad, då visste jag. Det skulle inte hålla längre, jag var tvungen att ändra något. Men vad? Jag gick till en läkare som sjukskrev mig i tre veckor. Därefter skulle allt vara bra. Året var 2003. Jag tänkte att nu hade jag fått lite andrum, lite vila. Så jag fortsatte, jag måste tjäna pengar, jag ville inte vara besvärlig och ligga samhället till last. Politikern Christina Husmark-Persson var i medierna allt oftare. Nu skulle man ta nya tag mot alla de som sjukskrev sig i tid och otid. Nu skulle man ”hjälpa” dem tillbaka. Hyckleri och politiskt dravel säger jag, då som nu.

Tre år till gick innan jag föll ihop i en liten hög på ett köpcentrum. Jag kravlade mig till bilen och tog mig halvliggande hem. Därefter gick jag inte ur sängen på fyra veckor. Jag hade fetvadd i öronen för alla ljud, alla motorer, maskiner, allt sorl skar som knivar och borrade sig in i mitt utmattade hjärnas allra innersta. Jag använde solglasögon mot ljuset, mot spotlights och lysrör i affärerna. Efter några veckor kunde jag handla men jag fick hänga över kundvagnen och snabbt ta mig runt. Aldrig ensam. Kön kunde jag inte stå i, min son skötte betalningen.

Ett halvår fick jag av Försäkringskassan. Långsamt hämtade sig min skadade, stressjuka hjärna och min utmattade kropp började långsamt, långsamt bli starkare. Jag promenerade över åsen och längs havet. Jag kände att det här var rätt väg. Det var 2006.

Men Försäkringskassans ständiga kontakter och uppföljningsmöten fick mig alltid att ramla flera steg bakåt. Det stressade mig. Jag bad om att bara få vara i fred. Sluta jaga mig! Jag VILL ju jobba, jag tycker om mitt jobb – men jag är sjuk. Jag kan inte bättre än så här. Inte än.

FK tog ständiga kontakter där man ifrågasatte min sjukskrivning, hela min person och där det enda väsentliga var att få mig ut i arbete igen. Jag blev djupt kränkt och förnedrad på ett läkarmöte där min handläggare på Försäkringskassan deltog. Det spelade ingen roll vad min läkare eller jag sa. Jag ifrågasattes, man sa att jag ”såg så pigg ut, alla prover och undersökningar har ju inte visat något allvarlig så”, man menade att jag inte kunde vara sjukskriven utan en plan, utan åtgärder och att det var dags att göra upp sådana. ”För din egen skull.” Så, när kunde jag börja jobba? 25% om en månad och öka efter två. ”Så får du en mjukstart och är tillbaka om fyra månader”. För det här håller inte längre.

Ekonomin havererade. Stressen ökade. Jag tvingas börja jobba igen trots att kallsvetten rinner längs ryggen, yrseln får mig att ta snedsteg och huvudet spränger. Jag sover inte. Jag får hjärtklappning och svårt att andas. Ångesten tilltar. Men jag måste ju.... Skärp dig människa! Tandinfektionerna avlöser dessutom varandra, mitt immunförsvar är kört i botten och starka antibiotikabehandlingar gör det inte bättre.

Jag kan inte gå. Jag kan inte skynda mig. En morgon när jag kör till jobbet vänder jag bilen och kör ner mot havet. Tårarna rinner utan att jag kan göra något för att hejda dem. Jag blir sittande där i flera timmar innan jag kör till Vårdcentralen, igen. Jag är helt körd. Igen. Ny läkare, ny sjukskrivning och nya möten med Försäkringskassan. Ännu mer förnedring. Jag känner mig avpersonifierad. Jag är bara en i statistiken, jag betyder inte mer för min handläggare än att hon vill göra bra siffror och det innebär att få mig bort från sjukskrivningsstatistiken. Så känns det. Hon är säkert inte någon dålig person men hon är mer upptagen av att följa regler, lagar, PM och rutiner än att möta mig.

Jag går sönder igen och igen och igen, men efter en tid jagas jag trots mina kvidande protester tillbaka till jobbet. Fast nu i en ny stad, på en ny mottagning för min gamla orkade inte med att ha en kollega som så ofta var borta från jobbet. Det var bra och bättre för mig också. Men orken och energin finns inte där, den kommer aldrig tillbaka. Det går upp och ner. Mina barn behöver mig och jag räcker inte till. Ekonomin jagar mig att ändå prova. Jag har lägsta ersättningsnivån sedan flera månader, så kallad ”fortsättningsnivå” eftersom jag inte blir frisk fort nog?  Enligt Försäkringskassan finns inte några alternativ. Jag får inte vara sjukskriven längre ändå.

Nytt bakslag. Nytt besök på akuten. Jag jobbar i perioder, kraschar i perioder. Det går bättre ibland och andra veckor går jag helt sönder. Nu har jag remitterats till psykiatrin och där får jag äntligen träffa läkare och psykologer som förstår, som behandlar mig med värdighet. Som sätter ner foten och med pondus och erfarenhet förklarar för handläggaren på Försäkringskassan att den här patienten måste få sjukersättning, hon kan inte pressas längre.

Och så blev det. Jag fick sjukersättning och lever nu på ett minimum av inkomster. Jag sålde möbler, jag sålde ärvda smycken, jag sålde bilen och nu säljer jag huset. Mina barn har vuxit upp, de är som väl är unga fantastiska vuxna människor. Förhoppningsvis har de inte tagit för stor skada av att se sin mamma, sin enda förälder, slita med sjukdom och ständigt kriga för sin överlevnad.

Försäkringskassan som förr var vår trygghet, vår fallskärm om något hemskt och oförutsett inträffade. Så är det inte längre och mitt förakt för trygghets-Sverige har vuxit sig allt starkare. Jag valde inte att bli sjuk. Men när jag blev det fick jag inte rätt hjälp, vård eller stöd från varken min omgivning eller mitt land, det trygga och rika Sverige. Jag kämpar med att återfå min hållning, stå rak, vara stolt och ta plats. Jag, som blev behandlad som en oduglig parasit under så många år. Det som välfärds-Sverige fortfarande straffar mig med är att ge mig en inkomst som jag inte kan leva på.

Värdighet är ett fint ord. Försäkringskassan måste lära sig att behandla människor individuellt, med respekt och med värdighet. För om chanserna att tillfriskna ska öka är det här helt avgörande. Att stressa sjuka människor som man länge gjort från Försäkringskassans sida är att gräva allt djupare gropar åt oss drabbade. Hur ska vi ta oss upp och hur ska vi orka stå emot myndigheternas krav och opersonligt handläggande när vi knappt orkar borsta tänderna på morgonen, om vi ens kommer ur sängen.

Jag tänker på alla de som har en obotlig eller dödlig sjukdom eller de som har allvarligt sjuka barn. Ingen ska behöva lägga energi på att försvara sig eller på att få rätt ersättning för att kunna överleva ekonomiskt eller få rätt hjälp och vård, när man är drabbad.

Systemet är sjukt, det har varit sjukt i många år. Försäkringskassans organisation och utgångspunkt är sjuk. Annonskampanjen som ligger bakom alla dessa berättelser och inlägg är helt galet sjuk. Så klumpigt gjort. Ett hån mot oss som varit och är sjuka. Ett stort jävla hån och ett indirekt sätt att än en gång försöka sätta oss på plats och tala om för oss hur det fungerar.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Rätta artikel

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt