Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-23 17:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/sjukvarden-maste-prioritera-bort-patienter/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Sjukvården måste prioritera bort patienter”

Foto: Claudio Bresciani/TT

INSÄNDARE. Sjukvården gör redan prioriteringar för att klara sin verksamhet. Det är dags att sluta låtsas att alla patienter kan få den hjälp de vill ha, skriver läkaren Maja Lövstrand. 

Jag har varit läkare i 14 år. Jag arbetar som specialistläkare i primärvården i Örebro sedan 2007. Jag har varit fackligt engagerad och i ideella former arbetat för en mer välfungerande primärvård. Jag är sedan drygt två år, tillsammans med verksamhetschefen, ansvarig för den medicinska säkerheten på vårdcentralen där jag arbetar.

Jag skriver denna text för att berätta att det är omöjligt. Jag vill berätta för dig som är patient eller skulle kunna bli det. Jag vill berätta för dig som arbetar i någon annan del av sjukvården och för dig som är min arbetskamrat. Jag vill berätta för dig som är chef och för dig som är politiker.

Det är omöjligt att tillhandahålla en god primärvård med de resurser vi har. Inte bara är det omöjligt att leverera den primärvård medborgare önskar, politiker utlovar och sjukhuskollegor tror vi kan erbjuda. Det är också omöjligt att tillhandahålla den vård våra patienter har behov av. Jag ser inte heller något som tyder på att det kommer att ändras.

Nationella och internationella utredningar visar att en förstärkt primärvård är lösningen för en hållbar och jämlik sjukvård med en växande åldrande befolkning. Resursöverföringar från övrig sjukvård krävs för att vi ska nå dit. 

De som ska genomföra resursöverföringarna tvekar. Det finns inga överflödiga resurser som ligger och väntar i förråd på sjukhusen. SKL (arbetsgivarorganisationen för Sveriges kommuner och landsting) tror att vi kan lösa det genom att utbyta goda idéer.

Socialminister Lena Hallengren (S) säger att det allra viktigaste är vårdköerna på sjukhusen, och det är viktigt. Då kan väl inte resurser överföras därifrån? 

Min region bygger stora, dyra sjukhusbyggnader som ska inrymma viktig sjukhusverksamhet. Den politiska ledningen tar beslut som leder till att vård till den som vill ha det mest och till unga vuxna blir prioriterad.

Vår HR-chef pratar om personalvårdande samtal och förändringar som ger effekt om åtta år. Samtidigt är den regionala ekonomin ett svart hål. Från vilken verksamhet ska man flytta resurserna, oavsett om det är pengar eller personer? 

Problematiken verkar liknande i övriga regioner och landsting. Ingenstans verkar någon tydlig lösning finnas. Primärvården i mitt län och i vårt land är trasig. Det är omöjligt att leva upp till förväntningarna på vad vi ska göra. Så ser verkligheten ut.

Jag måste sluta låtsas att det är möjligt och berätta att vi prioriterar. Prioritering innebär att inte alla som vill kan få allt, alla kan inte ens få något. Inte ens alla som behöver vår hjälp kan få den. Att prioritera är inte bara att bestämma vem som får komma och när, utan också vem som inte får komma. 

Varje dag väljer vi bort att ta hand om patienter som vi skulle vilja hjälpa om vi räckte till. Jag, som arbetar i primärvården, måste börja diskutera hur, vad och vilka jag prioriterar och jag måste prata om det öppet.

Jag måste prata om vilka möjligheter jag har att göra prioriteringar i enlighet med den etiska plattform för prioriteringar inom hälso- och sjukvård som tagits fram av riksdagen. Jag måste berätta hur mycket jag styrs av illa fungerande it-system, andra myndigheters önskemål och populistiska löften.

När jag låtsas som att uppdraget är möjligt vilseleder jag dig som är relativt frisk. Du tror att anledningen till att du inte får hjälp är att jag inte förstår, att du inte förklarat tillräckligt tydligt och behöver krydda din historia. Att jag skulle kunna bara jag ville, att du går miste om något du har en odiskutabel rätt till.

När jag låtsas som att det är möjligt vilseleder jag chefer och politiker. Hur ska de förstå att jag inte bara gapar efter mer resurser för att jag saknar fantasi, kreativitet eller är lat när jag inte berättar att jag dagligen tvingas välja bort att hjälpa patienter som behöver primärvården för att vi inte räcker till?

När jag låtsas att det är möjligt sviker jag dig kollega och arbetskamrat som går på knä, blir utbränd, säger upp dig. Du tror att det är dig det är fel på, att du är för känslig, att du är inkompetent, att du inte är ämnad för jobbet.

När jag låtsas att det är möjligt lurar jag mig själv. Jag tror att jag inte prioriterar. Då sviker jag dig som jag väljer bort fast jag inte borde, dig med svag röst. Jag sviker dig som är gammal och sjukast och som inte kan driva din sak. Jag sviker dig som behöver oss mest. Det är det värsta sveket.

Jag kan inte bestämma hur resurserna i sjukvården ska fördelas mellan olika organisationer. Jag kan inget om hur ett välfungerande it-system skapas. Jag kan inte skapa ökad trygghet och minskad ensamhet i hela vårt samhälle. Jag kan inte trolla fram fler arbetskamrater med den omfattande kompetens och det mod som behövs för att arbeta i första linjens sjukvård. Men jag kan sluta låtsas att jag inte måste välja. 

Jag önskar att du som är min kollega eller arbetskamrat, du som är tjänsteman eller politiker, och som vet att det är omöjligt – jag önskar att du också slutar låtsas. Då kan vi diskutera hur prioriteringarna ser ut och hur vi vill att de ska se ut. Då kan vi bygga sjukvården så bra som det är möjligt. 

 

Etisk plattform för prioriteringar inom Hälso- och sjukvården antogs av riksdagen 1997. Den innehåller tre principer:

1. Människovärdesprincipen innebär att alla människor är lika mycket värda och har rätt till vård oavsett ålder, kön, utbildning, social eller ekonomisk ställning.

2. Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att de som har de svåraste sjukdomarna ska få vård först. Vårdpersonal ska särskilt tänka på de svagaste patienterna till exempel de som inte kan tala för sig och som inte känner till sina rättigheter.

3. Kostnadseffektivitetsprincipen innebär att det ska finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt av behandlingen. Om till exempel två olika behandlingar ger samma effekt så bör den som kostar minst väljas.

Enligt riksdagens beslut är de tre principerna rangordnade så att människovärdesprincipen går före behovs- och solidaritetsprincipen, som i sin tur går före kostnadseffektivitetsprincipen.