Caroline Rothpfeffers forskningsrapporter ger jag inte mycket för. De verkar anpassade för skogsindustrin och aktieägarnas gemensamma försvar för ännu mer förödelse i skogen.

Rothpfeffer skriver i sitt svar på min insändare att plöjning förbjöds 1994. Det är rent svammel.

Tydligen finns det olika definitioner om vad plöjning är. Det enda som ändrades det året var namnet. Metoderna fortsatte, men kallades då markberedning eller harvning.

Före 1994 utfördes meterdjupa skogsdikningar som kallades plöjning. Därefter kom de så kallade markberedningarna som mest liknade traditionell plöjning.

Att rättfärdiga metoder genom namnbyte har varit skogsindustrins ohederliga metoder genom tiderna. Skogsstyrelsen bytte till exempel namn från Skogsvårdsstyrelsen till Skogsstyrelse för att någon vård av skogen inte längre bedrevs.

Caroline Rothpfeffes försvar för skogsskövlingen är alltför genomskinligt för att man ska ta det på allvar Det liknar mest ett rättfärdigande för det ekonomiska intresse som verkar vara en gemensam nämnare för alla nu verksamma skogsforskare.

Forskare som inte stryker skogsindustrin medhårs förmodar jag mister sina forskaranslag. Endast ”skogsförstörelseekonomer” kan åtnjuta denna favör.

Förvissningen och misstankar om kommande bränder var en av anledningarna till skogsbilnätets utbyggnad. Genom att befintlig undervegetation avlägsnas skapas en monokultur som utrotar allt annat levande.

Caroline Rothpfeffes bild av dagens skogsbruk, som utgör basen i skogsforskningen, liknar mest en förljugen parodi. Tyngdpunkten i denna forskning baseras enbart på ekonomiska intressen och resultatet vet vi först om tidigast hundra år.

Vi som har rötter inom renskötseln kan vittna om rovdriften som startade för ungefär 50 år sedan. Mina observationer om skogen började på 50-talet.

Mina far- och morföräldrar berättade för mig om vad de upplevt och deras föräldrar, alla födda i slutet av 1700- talet, med noggranna redogörelser om hur det gick till när svenskarna invaderade skogsmarkerna.

Före 1750 fanns inga nybyggare i Lappmarken och mycket sparsamt söderut ner mot Dalälven. Visst det brann mycket förut, men det var anlagda bränder av nybyggarna som invaderade landet och metoden kallades för svedjebruk på den tiden då skogen inte betingade något större värde.

Det brann mycket också under 1940 och 1950 talet och kallades då för hyggesbränder. Vi skogssamer, detta lands urbefolkning, har dessutom kunskaper om skogen som sträcker sig flera tusen år bakåt i tiden.