Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

Skolan bör vara till för sina elever och inte tvärt om

Myten om det missförstådda geniet ger hopp åt så många människor som trots dåliga betyg och svårigheter att hålla sig inom skolans ramar ändå vill åstadkomma något i livet, vill bidra till samhället och inte bara stämplas som icke godkända och sållas ut.

Jag håller med Örjan Strandberg i beskrivningen om skolmiljön som snäv och att många begåvningar går till spillo när betygen blir den enda måttstocken för kunskap.

Skolans stävan efter att hitta standardiserade lösningar för att mäta kunskap får givetvis problem. Och att ifrågasätta betygens värde är både sunt och nödvändigt i ett demokratiskt samhälle då betygen kan få oproportionellt stora konsekvenser för en ung människas liv. Och när det absurda begreppet ”kunskapskrav” får fäste i det allmänna språkbruket är det värt att reflektera över dess paradox. Kan någon verkligen kräva kunskap? Vad menar vi då med kunskap? Vilken kunskap kan man kräva? Och är det ett effektivt sätt att bedriva utbildning?

Alla har vi vår egen personliga erfarenhet av skolans värld. Vi är alla små experter. Jag med. Som tidigare elev, numera mamma till skolbarn och med ett yrkesliv där jag både skrivit om skolan och jobbat som lärarvikarie har jag sett exempel på klasser där  en majoritet av eleverna har diverse diagnoser. Visst är det då värt att fundera över om det är skolan eller eleven som har ett funktionshinder.

Jag anser att ett samhälle bör vara till för dess medborgare, samt att skolan bör vara till för sina elever. Inte tvärt om. Människors olika begåvningar ska tas tillvara istället för att folk ska stöpas i samma form.

Dock håller jag till viss del även med Henrik Tröst om att myten om geniet som missanpassad med dåliga betyg kan vara felaktig. Att dessa historiska personer som Einstein och Da Vinci ibland används för att som Henrik Tröst skriver ” visa att skolan inte behövs”. Men det är inte hela sanningen. Jag tror istället att myten sprids av en orsak som ledande personer måste våga ta på allvar. Myten om det missförstådda geniet ger nämligen hopp åt så många människor som trots dåliga betyg och svårigheter att hålla sig inom skolans ramar ändå vill åstadkomma något i livet, vill bidra till samhället och inte bara stämplas som icke godkända och sållas ut.

Begreppet geni både lockar och provocerar och idag används det kanske mer frekvent än någonsin. Jag skulle vilja berätta lite om begreppet och dess ursprung. Enligt Nationalencyclopedien syftar ordet på en person med hög grad av begåvning och förmåga till originellt skapande. Begreppet utvecklades under 1500-talet och bar då på en föreställning om en gudomlig eller övernaturlig inspiration. En livsskapande makt som bara vissa hade. Att genibegreppet är så nära förknippat med manliga egenskaper kan troligtvis härledas från den romerska religionens namn på den personliga skyddsande som varje man ansågs ha och som följde honom från födelsen till döden. Skyddsanden hette Genius.

Idag handlar dock inte begreppet så mycket om det här andetänktet längre. Geni har ofta förknippats med IQ, alltså skalan som mäter en människas intelligens. Detta visar sig dock inte vara tillräckligt, då IQ troligtvis handlar mer om förmågan till inlärning och logiskt tänkande medan genialiteten ligger i den skapande kraften - kreativiteten- att tänka nya tankar och ifrågasätta det redan inlärda.

”Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskapen är begränsad till allt vi vet och kan förstå, medan fantasin omger hela världen, och allt som någonsin kommer att vetas eller förstås.”

Citatet kommer från fysikern Albert Einstein. En av västvärldens absolut mest kända vetenskapsmän har alltså ställt fantasi framför kunskapen. I dagens samhälle tycks däremot kunskap stå för sanning, nytta och substans, medan fantasi däremot förknippas med flum, nonsens och onytta. Men det är ju fantasin är den som leder vidare till framsteg och föder utveckling.  Den som leder till att utforska det outforskade. Visst måste intellektet röra sig utanför gränserna för att kunna vidgas.

Hur tar egentligen skolan hand om den kraften? Hur tar resten av samhället hand om personer som tänker nytt och ifrågasätter det redan invanda mönstren? Givetvis behövs skolan. Men den är långt ifrån perfekt. Jag vill påstå att många delar av vårt samhälle är för trångt och ovilligt att låta udda personligheter med nya idéer ta plats. Det normala tycks idag vara en box som krymper så mycket att snart ingen får plats där.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.