Efter att ha läst Emilie Stendahls artikel ”Skolverket vill reglera betygssättningen” i Lärarnas tidning (5 februari), där Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson säger att vi bör fastställa en gräns på hur stor avvikelsen mellan slutbetyg och betyg på nationella provet får vara, känner jag mig nödgad att lufta mina åsikter och tydliga irritation.

I artikeln hänvisas till en rapport från Skolverket som visar att många elever får högre slutbetyg än vad de får på nationella proven. Det i sig menar Skolverket inte är ett problem, men man anser att betygssättningen skiljer sig alltför mycket mellan låg- och högpresterande skolor, vilket skapar en systematisk orättvisa där lärare på lågpresterande skolor ger högre betyg. Vidare säger Fredriksson att det är ”uppenbart att slutbetygen inte motsvarar det eleverna kan”.

Jag arbetar som gymnasielärare i svenska på en så kallad lågpresterande skola. Mina elever tillhör med andra ord de som får högre slutbetyg än deras betyg på nationella proven. Att provbetygen är lägre än slutbetyget är inte konstigt. Faktum är att det borde vara regel snarare än ett undantag, särskilt hos lågpresterande elever.

Betygshetsen är absurd och elever kämpar för att få ett högt betyg då det enda de hör är att detta är avgörande för deras framtid. Elever hör också att betyget på nationella proven bestämmer deras slutbetyg, trots att det inte stämmer.

Resonemanget hos elever blir därför att F i nationella provet i svenska betyder F i kursen, vilket betyder att de inte får en examen. Hur många klarar av att leverera på topp under den pressen?

Helhetsbedömningen av ett nationellt prov är inte alltid rättvisande. Pressen kan resultera i slarvfel, och om eleven exempelvis missuppfattar uppgiften får de F, oavsett hur bra texten är. Även om man skrivit en perfekt argumenterande text med effektiv inledning och avslutning, nyanserade perspektiv och träffsäkert språk får eleven F för att hen argumenterat för fel tes. Ska slutbetyget avgöras av ett slarvfel?

Förutom pressen att leverera på topp vid ett tillfälle – fyra timmars arbete som ska avgöra ett helt års slit – går skrivandet i provet emot all typ av processkrivning. 

Som lärare vill jag att mina elever ska lära sig konsten att producera väl bearbetade texter med hög kvalitet. För att göra det behöver eleverna processkriva. De behöver skriva ett utkast som de sedan bearbetar. Bearbetningen ska helst ske vid ett senare tillfälle så att de får en paus från texten och kan se den med nya ögon när de tar upp den igen. 

Jag ställs därmed inför ett dilemma i min undervisning. Jag kan antingen lära eleverna att klara av pressen under ett provtillfälle, eller så kan jag lära dem att skriva texter genom bearbetning. Alternativ två är det som enligt mig förbereder eleverna bäst inför universitet och arbetslivet.

Tyvärr är det också alternativet som gör att de presterar sämre under de nationella proven eftersom de inte får träna lika mycket på att skriva under tidspress. Ska jag lära eleverna att prestera under ett prov eller komponera en välskriven text?

Alla har inte detta problem. Många kan prestera på topp under ett provtillfälle och producera en text som i stort sett håller samma nivå som en text skriven över en längre tid. Men lågpresterande elever behöver processkrivandet för att prestera på topp.

Jag har inget emot de nationella proven. De är ett bra bedömningsunderlag för lärare och skapar naturligt sambedömning i kollegiet.

Däremot är det orimligt att tro att en likvärdig bedömning skapas genom att sätta en gräns på hur stor avvikelsen mellan betyget på de nationella proven och slutbetyget får vara.