Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 02:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/sma-barngrupper-behovs-redan-i-forskolan/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Små barngrupper behövs redan i förskolan”

Skulle barn få vara i en liten grupp där kompisarna har liknande behov kan pedagogiken utformas efter behov, skriver insändaren. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det måste satsas rejält redan från förskoletiden på att hjälpa barn som inte mår bra i stora sociala sammanhang. Barn måste få möjlighet att utvecklas utifrån sina egna förmågor, skriver förskolepedagogen Ylva-Li Gustafsson.

Rätta artikel

Det räcker inte med några extra timmar för att komma till rätta med hemmasittare i skolan. Vi pedagoger hamnar ofta i en omöjlig situation när barn med helt olika behov finns i samma grupp. Det som krävs är en stor satsning på små enheter.

Jag skulle vilja beskriva hur fenomenet hemmasittare kan se ut från pedagogens synvinkel. 

När barn som inte mår bra i stora sociala sammanhang tvingas vara i dessa tio timmar om dygnet, hjälper inte några extra resurstimmar eftersom sammanhanget kvarstår. Barnen går sönder eller slår sönder och det lider alla av. Särskilda små enheter för särskilda behov vore det rätta. 

Att satsa rejält redan från förskoletiden skulle spara samhället så mycket lidande och resurser på sikt. Därför är det inte ologiskt att de extra resurser som krävs borde komma från statliga medel.

Dessa barn skulle få en möjlighet att utvecklas utifrån sina egna förmågor och kvaliteter. Många av de här barnen innehar ”superkrafter” som inte skulle gå förlorade om de fick växa i lugn och ro.

Det som tyvärr händer nu är att de straffar ut sig tidigt när de inte klarar alla intryck, den mängd relationer och krav på följsamhet som de stora grupperna kräver.  

Pedagogerna är kunniga och känsliga men får en alltför svår uppgift, näst intill omöjlig när de ska leda en pedagogisk verksamhet i grupp och samtidigt anpassa, skydda och stimulera individer med extremt speciella behov. Som exempel kan en grupp behöva förnyelse, utmaningar, fantasi och omväxling för att lärande och lust ska uppstå. 

Om du samtidigt har barn i gruppen som behöver exakta rutiner för att fungera kan samma pedagog inte lösa dessa två uppgifter samtidigt. Om lösningen blir att barnet dagligen separeras från gruppen sker ingen verklig inkludering.

Gruppen lär sig snabbt vilka barn som inte kan vara med. Skulle barnen få vara i en liten grupp där kompisarna har liknande behov kan pedagogiken utformas efter behov. 

Situationen kan likaväl vara den omvända. En stökig och socialt belastad grupp kan behöva extremt fasta rutiner och övertydligt ledarskap.

Om det i samma grupp finns begåvade barn som har extrem kunskapstörst i kombination med stora behov av att lära sig socialt samspel, en inte helt ovanlig kombination, blir lärandesituationen omöjlig för en pedagog.  

Som det ser ut tillsätts i bästa fall några resurstimmar och pedagogen behöver inte vara ensam lika ofta. Men de olika barnens, olika behov tillgodoses inte på ett tillfredställande vis. Vi släcker eldar och klarar akuta situationer med nöd och näppe. Inte för att vi är dåliga utan för att vår uppgift har blivit för svår. Det är en stor satsning som skulle behövas. 

Vi måste nog tänka ”små enheter” igen. Jag misstänker att politiker, chefer kommunalråd och utbildningsdirektörer blundar, håller för öronen och säger ”rabarber, rabarber…”.

Men jag säger det i alla fall: Små enheter för särskilda behov!