Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 14:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/smaforetagare-behover-stod-for-att-overleva/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Småföretagare behöver stöd för att överleva”

Förra veckan presenterades statliga lån till företag för att de ska kunna överleva coronakrisen, men det är inte tillröckligt, anser insändarskribenten. Finansminister Magdalena Andersson (S) omges av till vänster Per Bolund (MP), finansmarknadsminister, och Mats Persson
Förra veckan presenterades statliga lån till företag för att de ska kunna överleva coronakrisen, men det är inte tillröckligt, anser insändarskribenten. Finansminister Magdalena Andersson (S) omges av till vänster Per Bolund (MP), finansmarknadsminister, och Mats Persson Foto: Magnus Hallgren

INSÄNDARE. Regeringens och samarbetspartiernas lån till krisdrabbade företagare räcker inte. Vi behöver statligt stöd för att överleva, skriver småföretagaren Sussie Wester.

Med det nya coronavirusets framfart står Sveriges småföretagare inför en katastrof. Jag ser heller ingen ljusning med de så kallade ”hjälppaket” som hittills presenterats från statligt håll.

Jag och min man driver tillsammans ett import- och grossistföretag sedan mer än 20 år tillbaka. Vi importerar i huvudsak från Kina och Italien. Vi har avtal med samtliga elgrossister i Sverige och ett antal av de större kedjorna. Förutom dessa har vi en mängd fristående återförsäljare över hela Sverige.

Vi har en uppsökande verksamhet som innebär att våra säljare varje vecka besöker våra kunder och de har en säljcykel på cirka 8-9 veckor innan de börjar om.

Jag och min man är i 60-årsåldern, min man reser som säljare också, södra Sverige samt Stockholm och Göteborg, där de flesta av våra kedjekunders kontaktpersoner befinner sig. Vår son arbetar också i företaget och ska tillsammans med sin hustru ta över företaget. Han reser i södra Sverige, Västerbotten och Stockholm. 

Vi har en säljare som utgår från Kungsbacka och reser i västra delarna av landet, Värmland, Dalarna och Norrbotten.

Vår svärdotter började arbeta hos oss i september förra året på 50 procent eftersom de har småbarn, men gick förra månaden upp till 60 procent. Jag själv arbetar halvtid på kontoret efter en trafikolycka för flera år sedan, som inte gör det möjligt för mig att arbeta heltid.

För att vi skulle ha råd med att låta vår svärdotter börja hos oss, valde jag och min man att gå ner i lön. Vår svärdotter dras dessutom med studieskulder från tre års studier på Stockholms universitet

Både vår son och svärdotter vill ta över företaget och har drömmar och visioner precis som vi hade när vi startade. Både min man och jag har haft tuffa sjukdomar bakom oss och känner att vi inte längre orkar arbeta de betydligt fler arbetstimmar än 40 timmar i veckan som det ofta innebär att vara egenföretagare. För oss var det ett bra sätt att nu successivt kunna gå ner i arbetstid, men ändå inte behöva släppa helt.

Då kom coronaviruset. Vi har i veckan som gått blivit uppringda av butiksinnehavare som är rädda och inte vill ha besök av säljare. Våra produktioner från Kina är kraftigt försenade på grund av att fabriker varit stängda och att vissa fortfarande bara går på halvfart.

I stället för att, som vi brukar, förlägga våra inköp över tid och på så sätt även spara likviditet har vi varit tvingade att lägga hela årsförbrukningen direkt eftersom vi vet att det kommer att bli förseningar. Ändå vet vi inte hur saker och ting ser ut i höst och om vi över huvud taget har ett arbete då.

Staten erbjuder ett lån. Men vem är egentligen intresserade och hjälpta av det?

Vi skulle inte vilja eller våga ta ett lån? Vem vet hur det ser ut om två månader eller framåt sensommaren? Vi kanske inte har råd att betala tillbaka lånet. Och hur tänker politikerna med korttidspermitteringar? Vi tyckte det var en mycket bra idé ända tills vi hörde att det bara gäller ”anställda” och inte deltidsanställda eller ägarna eller deras barn.

Som jag beskrivit ovan så är både min man och son säljare och besöker kunder, samma arbete som vår ”anställda” säljare på västkusten. Min svärdotter som arbetar 60 procent och jag med mina 50 procent sköter kontor och lager tillsammans med min man när han inte är ute och besöker kunder. Är vi då inte i allra högsta grad också berörda och ska ses som anställda?

Även ägare till företag och deras barn som arbetar i företaget har ju lån, amorteringar och utgifter precis som alla andra. Är det då bättre att vi som har en anställd säljare får korttidspermittera honom och riskera att vi andra, fyra personer, helt blir utan arbete på grund av att vi eventuellt inte kommer ut ur den här situationen väl, utan det kan till och med sluta med konkurs för ett välmående företag som har klarat sig igenom andra svåra situationer under snart 25 år.

Det här berör ju inte bara oss, min man och jag, utan även vår son och hela hans familj med två barn på 1,5 och 3,5 år.

Jag undrar ibland varför man blir egenföretagare med långt över 40 timmars arbetsvecka utan 5 veckors lagstadgad semester (tacksam om man får ihop två veckor) försakande av familj och vänner, oftast en låg lön för att klara anställdas löner och förmåner, övriga utgifter, separat pensionsförsäkring är inte alltid självklart – med mera.

Men när jag tänker på varför vi en gång startade vårt företag och varför nu vår son med hustru vill ta över under dessa premisser, så är det ju just därför att det finns sådana som vi som har visioner, drömmar och en extra växel att sätt in och jag är helt övertygad att även ni i regeringen måste lägga i den växeln och backa upp och hjälpa oss om vi ska kunna vända den här skutan tillsammans och inte låta den tippa över.

Några förslag:

• Se även oss arbetsgivare som anställda, oavsett bolagsform. Hjälp oss med korttidspermittering, inte bara för våra anställda, utan även för oss som äger och våra barn som arbetar i företagen så att även vi kan behålla våra arbeten.

• Höj rot- och rut-avdragen omgående. På det sättet kan man få både hantverkare och de med hushållsnära tjänster att behålla jobben.

• Efterskänk skatter och moms ett tag framöver.

• Höj studiebidraget – något mindre höjning för de som går på gymnasiet, de bor i de flesta fallen fortfarande hemma, men bidrar kanske till försörjning genom studiebidraget.

• Ge en högre höjning till dem som studerar på högskola. De arbetar i många fall extra som timanställda för att klara hyror och tappar nu sin extra inkomst genom att café, restauranger, butiker där många av dessa arbetar får säga upp eller slå igen.

• Varje gång tv:n slås på blir man varse om antalet dödsfall och insjuknade överallt. Gå ut med lite positiv information och berätta samtidigt hur många som avlider av vanlig influensa varje år och som är i samma riskgrupp.

• Vi måste försöka förändra tänkandet till något positivt. Uppmana människor att beställa mat på restaurangerna, gå och köp fikabröd på caféerna, köp lite vackra blommor i blomsteraffären och pigga upp tillvaron hemma.

På så sätt bidrar vi alla till något. Det är bättre att hjälpa till och bidra med det lilla än inget alls.