Under 25 års tid har jag verkat som handledare för socionomer verksamma inom socialtjänsten. Inriktningen har varit att bedöma om barn riskerar att fara illa i sina familjer. 

Jag har handlett i så gott som alla psykosocialt belastade områden i och runt Stockholm, nästan alla dessutom med hög andel invandrare. Min avsikt är att här redovisa olika hinder som försvårar socialtjänstens adekvata insatser. 

Socialhögskolorna förbereder inte studenter tillräckligt inför den verklighet som socionomerna möter som kan upplevas som känslomässigt överväldigande. Som en följd finns risken att nyanställda socionomer lämnar yrket alldeles för snabbt innan de lärt sig att bemästra sina intryck.

Det finns en alltför utbredd syn på klienter som offer för yttre omständigheter där socialtjänsten uppfattas som ond för att den inte ger klienter tillräcklig hjälp. Detta kan leda till att enskilda tjänstemän tar ett alldeles för stort personligt ansvar i sin yrkesutövning.

De kan känna skuld och skam när de inte lyckas uppfylla klientens förväntningar som kan vara orealistiska. Känslan av ett personligt misslyckande kan medföra att man byter yrke, blir sjukskriven på grund av olika psykosomatiska åkommor. 

Hot förekommer i en oacceptabel utsträckning. Alltifrån klassikern ”jag vet var du bor” till hot mot socionomens familj. Även attentat mot arbetsplatsen och det privata hemmet har inträffat.

Det förekommer också att klienter gör anmälningar till olika instanser och tar kontakt med massmedier som i en alltför hög utsträckning är benägna att godta klienten som sanningsvittne. Angrepp från massmedia kan bli besinningslösa.

Många journalister som skriver om tvångsomhändertagande av barn känner inte till gällande lagstiftning. Därför kan insatserna framstå som godtyckligt utförda av den enskilda socialsekreteraren. Denna kan inte nyansera klientens version på grund av tystnadsplikt och sin yrkesetik.

Personer som möter barnen i vardagen i förskolor och skolor är ofta obenägna att lämna uppgifter om barn som far illa eftersom de är oroliga för att hamna i konflikt med barnens föräldrar. Samma personer kan senare klaga över bristande insatser när det uppdagas i vilka förfärliga förhållanden barnen ibland lever.

Särskilt laddat blir det när socialtjänsten ska handlägga ärenden som rör invandrare. Här råder omfattande tabun och oro för att framstå som rasister. En följd kan bli en utökad tolerans, men även förnekande av tecken på barnmisshandel, vanvård, incest och omsorgssvikt. 

De ideologiska motsättningarna kan vara omfattande. Myter som ”alla föräldrar älskar sina barn”, ”separationer barn-föräldrar är skadliga och bör undvikas”, ”det finns inga hopplösa fall” och ”det är aldrig försent för en lycklig barndom” omhuldas av en del grupper. Ytterligare ett synsätt inom professionen kan vara ”en fråga om klass- och kvinnoförtryck som gör att samhället inte ska omhänderta barnen”. Och att det handlar om ”människosyn”.

Frivilliga insatser ska alltid prövas innan man går in med tvångsplacering utanför hemmet. Familjerna är inte alltid motiverade till behandling, men ställer skenbart upp för att få behålla barnen i hemmet.

Behandlarna har inte alltid tillräcklig kompetens för att kunna göra en professionell bedömning av behov och senare utformning av behandlingen. Här kommer nya behandlingsmetoder in som varken behöver vara adekvata eller beprövade, utan styrs av olika behandlingsideologier.

Handledare och föreläsare anlitas utan någon erfarenhet av arbetsområdet och inser inte vidden av svårigheterna som familjerna har, inte minst psykiska. 

Åren går med ibland tämligen verkningslösa insatser tills barnet blir tonåring. Då blir det lättare att gå in med tvångsåtgärder på grund av tonåringens eget beteende. 

Dessa ungdomar är då så svårbemästrade att traditionella familjehem inte är att tänka på. Kostnaderna för en institutionsplacering är avsevärda. Statens institutionsstyrelse debiterar placerande kommuner en dygnskostnad på cirka 6000 kronor per dygn, vilket motsvarar 180.000 kronor i månanden eller 2,16 miljoner kronor per år.

Det är inte svårt att förstå att ekonomiskt belastade kommuner drar sig för långvariga institutionsplaceringar, i synnerhet om det skulle beröra ett flertal individer. Kostnaderna konkurrerar med andra ålägganden som kommunen har som ständigt måste göra prioriteringar.

Sammanfattningsvis: Arbetet kan utgöra en så svår psykisk belastning för personalen som arbetar inom de mest krävande verksamheterna att man flyr fältet. Här sker en dränering av erfarenhet och kompetens där behovet är som störst. Barn som far illa är de som får betala det högsta priset. 

Vårt samhälle är segregerat i alldeles för många avseenden. Trots detta är det en realitet att de flesta som hör till de mest utsatta grupperna klarar sig över förväntan.  

Om vi ska kunna vända på den alarmerande utvecklingen i Sverige kommer det att krävas omfattande insatser från många olika håll under flera års tid. Då hjälper inte enkla förklaringsmodeller eller insatser – och inte heller ett utbrett naivt hyckleri.