Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 07:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/sprakvanner-nodvandiga-inkludering/

DN Åsikt

DN Åsikt. Språkvänner nödvändiga för inkludering

Känslan av att höra samman, att vi är förbundna med varandra i en nationell och gränsöverskridande samhörighet ska inte tas för given - utan aktivt understödjas. Det är allas ansvar. Alla kan göra något och politiker lite mer: satsa stort på inkludering i praktiken med språkvänner för nyanlända. Integration sker genom personliga kontakter.

Rätta artikel

Det är klarsynt och med stor mognad som Mohammed Reza Nazeri träffar rätt i sin samhällsanalys av Sverige. Kanske är det så att invandrade personer har en bättre förståelse för de svårigheter som beskrivs så exemplariskt. Den som är ny och har upplevt eller lever i utanförskapets områden kan inte undgå att se avståndet mellan infödda och invandrade. Känslan av att vara exkluderad sätter sig djupt och spär på ”vi och dom”. Så länge som det finns ett ”vi och dom” måste integrationsarbetet fokusera på att bygga broar och skapa möten som suddar ut gränser och väver band av vänskap mellan människor som möts för lite eller inte alls.

Det har vi gjort i Flyktingguide/Språkvän Göteborg sedan 2003. Tusentals människor som inte skulle träffats annars har träffats genom oss.

I ett segregerat samhälle är det ännu viktigare med gränsöverskridande möten. Vi behöver se varandra och för att kunna göra det, mötas. Integration börjar där. Dess värre har integrationsfrågan alltför länge och ofta reducerats till att enbart handla om jobb och bostad – viktiga saker. Men integration är mycket mer, det är en samling relationer till landet och människorna, en känsla av att känna sig hemma, höra till och att vi är förbundna med varandra.

Det är en paradox. Sverige som land är ett av världens mest öppna. Samtidigt är det svenska folket relativt slutet. Nationsgränsen är öppen för människor som vill besöka, studera, arbeta och söka skydd här. Välfärdssystemens gränser gör ingen skillnad på den som kom igår och den som är född här. Men denna form av systemisk integration är otillräcklig. På individnivå behövs därtill något annat och en mer komplex form av informell eller personlig inkludering. Det kan ”staten” inte göra, men väl facilitera långt mer och på olika vis. Så hur öppnar man gränserna till varandras liv och vardag på ett bra sätt?

I dag stannar nyanländas möte med Sverige vid just det, ett möte med myndigheter och professionella. Det ger systemintegration. Ska vi på allvar lyckas med integrationen och hålla ihop Sverige, måste nyanländas möte med Sverige också bli ett reellt och ömsesidigt möte med svenskarna. En svenskhet som är mer öppen och inkluderande behöver på allvar slå rot i i vår allas kollektiva självbild. Annars väntar mer av ”vi och dom”, fler och utbredda parallellsamhällen med människor som inte möts. När det mötet uteblivit i några generationer och avståndet till varandra befästs är det inte säkert att man vill eller kan mötas. Den segregerade staden har vuxit fram på några decennier. Att vända utvecklingen kommer att kräva några generationer.

Känslan av att höra samman, att vi är förbundna med varandra i en nationell och gränsöverskridande samhörighet ska inte tas för given - utan aktivt understödjas. Det är allas ansvar. Alla kan göra något och politiker lite mer: satsa stort på inkludering i praktiken med språkvänner för nyanlända. Integration sker genom personliga kontakter.