Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 09:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/stor-okunskap-om-dyslexi-bland-larare/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Stor okunskap om dyslexi bland lärare”

Foto: Fredrik Sandberg/TT

INSÄNDARE. Varför är det inte obligatoriskt på lärarutbildningen att lära sig om dyslexi och språkstörningar? Att vi som föräldrar ofta har mer kunskap än många lärare kring detta gör en väldigt frustrerad, skriver Madeleine Tapper.

Jag var på Dyslexiförbundets föreläsning om dyslexi. Vi som var där fick en djupare förståelse för vad dyslexi och språkstörning är, och hur det påverkar barn i skolan.

Tyvärr fick vi även en större förståelse för hur illa det är ställt i skolan med lärarnas okunskap om dyslexi och språkstörning. Att vi som föräldrar ofta har mer kunskap än många lärare kring detta gör en väldigt frustrerad och bedrövad.

Vi föräldrar litar på att lärare ska besitta kunskap om hur dyslexi och språkstörning fungerar. De ska kunna omsätta den kunskapen i praktiken för att på bästa sätt hjälpa våra barn att kunna utvecklas och nå målen med samma förutsättningar som övriga elever. 

Att veta hur ens barn lyckas i skolan är nästintill helt beroende på om barnet har lärare som faktiskt kan det som de borde för att i undervisningen kunna ge barnet de verktyg och den vägledning som krävs. Att få reda på att många lärare inte besitter den kunskapen är hjärtslitande.

Vi har krigat för vårt barn i många år, och ständigt blivit motarbetade av skolan. Främst på grund av okunskap men även brist på tid och resurser. Det kan inte enbart vara de stökiga eleverna som får extra hjälp bara för att de syns mer och tar mer plats.

Det skrivs åtgärdsprogram och framställs som att det ges tid och resurser. Men om lärarna inte förstår vad de faktiskt ska göra i praktiken för att nå fram till barn med dyslexi och språkstörning spelar det inte någon roll vad som står i ett åtgärdsprogram. Barnet får ändå inte det stöd som det har rätt till enligt skollagen.

Varför är det inte obligatoriskt på lärarutbildningen att lära sig om dyslexi och språkstörningar?

Vi krigar för vårt barn varje dag, för att upplysa och sprida kunskap. Men vad händer med alla dessa barn som av olika anledningar inte har föräldrar som kan kriga för dem?