Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-19 20:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/svar-till-anders-lindberg/

DN Åsikt

DN Åsikt. Svar till Anders Lindberg

För att kunna ge av sin energi så måste det finnas ett överskott att ta av. Vuxna som mår bra och tycker om att gå till jobbet är en avgörande faktor för barns psykiska hälsa i skolan. Fler vuxna i skolan innebär fler skyddsfaktorer för barn och ungdomar. Barnen kommer må bättre om vi får möjligheten att själva må bra.

Rätta artikel

Anders Lindberg ställer sig frågan om det inte är eleverna som har det tuffast. Det är mycket möjligt, men skolan ingår i det mikrosystem som eleven befinner sig i och ska också kunna utgöra ett skyddande skal tillsammans med vårdnadshavare och andra viktiga instanser. Elever och lärare lever i en sorts ”symbios” i skolan där den enes välmående ofrånkomligt påverkar den andres.

Enligt Lindberg är vi lärare proffs och ställer sig frågan hur eleverna mår om lärarna = (samhället) misslyckas. Det är ungefär som att vi skulle likställa polisens insatser mot brottslighet med ett misslyckande då alla brott inte klaras upp eftersom polisen inte lyckats i sin profession. Alla vet hur lite resurser polisväsendet har och hur professionella de än är så kommer de inte lösa fler brott om de inte får det de anser sig behöva.

Pedagoger är inte proffs på psykisk ohälsa, utan förhoppningsvis bra på att undervisa och att stödja elever utifrån bästa förmåga.  Det är därför det finns så kallade elevhälsoteam på skolor som ska vara huvudansvariga för de här bitarna.  Men som i många sammanhang så är det ”cash is king” även i det här fallet. På min förra arbetsplats hade vi en skolsköterska samt en och en halv kurator på 1482 elever. En och en halv! Kan man ens kalla det för elevhälsa?

De största riskfaktorerna för psykisk ohälsa i skolmiljön är lågt lärarstöd, lågt stöd från hemmet och låg tillhörighetskänsla i skolan. Lågt lärarstöd och låg tillhörighetskänsla i skolan kan i förlängningen ge upphov till depressiva symtom hos elever, främst hos flickor (Undheim och Sund, 2005).

Framför allt högstadiet är en riskperiod  då kraven ökar, eleverna får olika lärare i olika ämnen och lärarna har betydligt fler elever att hålla reda på. Anonymiteten ökar och chansen att bli sedd minskar. Generellt kan man säga att det behövs fler vuxna runt barnen som skyddsfaktorer för att minimera riskerna med ökad ohälsa. Stora klasser och få vuxenresurser försvårar trygga relationer i skolmiljön.

En tröttkörd lärare med hårddisken på högvarv vars största drivkraft är att nästa år ska bli bättre, utgör knappast ett optimalt elevstöd. Den läraren hittar inte tiden att sätta sig ner, lyssna och vara närvarande. I den bemärkelsen så blir det ett dubbelt misslyckande eftersom lärarnas drömscenario är  elever som mår bra och är skolmotiverade och elevernas dito är glada, engagerade och lyhörda lärare.

Med dagens skolpolitik lär vi få vänta på att ovanstående personbeskrivningar realiseras.

För satsar man inget – då får man inget.

Källa: Undheim, A.M. & Sund, A.M. (2005). School factors and the emergency of depressive symptoms among young Norwegian adolescents. European Child Adolescent Psychiatry, 14, 446-453. doi:10.1007/s00787-005-0496-1.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Elsa ErikssonGymnasielärare i svenska och psykologi. Har sett hur kunskapskvaliteten sjunkit hos eleverna och hur arbetsmiljön försämrats under de 15 år som jag arbetat. Nu har jag tröttnat på att "vänta" på att det ska bli bättre. Förändringarna går för sakta. I höst gör jag något annat, men följer med spänning utvecklingen.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt