Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 17:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/svenska-skidolympier-gallras-ut-sexistisk-miljo/

DN Åsikt

DN Åsikt. Svenska skidolympier gallras ut i sexistisk miljö

Frida Hansdotter tar guld i slalom vid vinter-OS i Sydkorea. Foto: Pontus Lundahl/TT
Frida Hansdotter tar guld i slalom vid vinter-OS i Sydkorea. Foto: Pontus Lundahl/TT

Sexism på våra skidgymnasier gör att det skickas dubbla signaler till talangfulla idrottstjejer. Å ena sidan krävs muskelmassa för att nå världseliten – men samtidigt hyllas ett traditionellt kvinnligt kroppsideal av manliga åkare. Denna kultur måste Svenska skidförbundet sätta stopp för.

Jag delade mina år på Åre alpina skidgymnasium med halva alpina OS-truppen. De tjejer som tävlar i OS var duktiga redan då. Men de var inte de enda, det fanns andra som spåddes nå eliten men som inte fick alla pusselbitarna på plats.

I dagarna tävlar de i Pyeongchang medan jag sitter i soffan. Och jag kan inte låta bli att vara bitter.

Det är utmaningen och även tjusningen med idrott. Det finns dock en bit som borde förändras, den som handlar om hur det är att vara tjej och elitsatsa.

När jag var 16 år flyttade jag hemifrån för att börja på Åre skidgymnasium. Jag var förväntansfull och hade två mål. Det officiella var att bli bäst i världen och det inofficiella var att hångla med killar. Det skulle dock visa sig att dessa två mål utgjorde en paradox. Det framgick tidigt att man skulle vara feminin för att gå hem hos killarna, varav smal tycktes vara det främsta kriteriet. För att bli bäst i världen krävdes det att man var stark, vilket för de flesta tjejerna betydde att man fick stora lår och en muskulös överkropp.

Under första skidlägret hamnade jag vid samma middagsbord med några av de äldre eleverna. När vi inväntade efterrätten lutade sig en av de äldre killarna fram över bordet för att varna mig och min kompis för popcorneffekten. Popcorneffekten var att tjejerna som började gymnasiet kunde likställas med en fin liten kärna men lagom till sommarlovet hade kärnan poppat och hon såg nu ut som ett bastant popcorn. Jag blev stum, de övriga skrattade stelt, precis som de flesta göra när är någon drar ett sexistiskt skämt. Vid ett annat tillfälle berättade en vän att en av de äldre killarna i vallarummet sagt ”jag skulle kunna ligga med henne om hon gick ner 15 kilo” angående en yngre tjej på skidgymnasiet.

Under en vårträning delade vi backen med landslagstjejerna. När vi senare bytte om i värmestugan drog folk av sig den varma skidutrustningen. Det luktade fotsvett och stämningen var lättsam. Plötsligt slänger en kille från gymnasiet ur sig ”vilka massiva jävla lår hon har, bara för man åker världscup behöver man väl inte se ut sådär” efter att en av Sveriges bästa åkare stängt dörren bakom sig.

Dessa exempel säger något om killarna, men också något om kulturen i gruppen. Denna kultur berör alla, tjej som kille, tjock som smal. För min egen del påverkade kulturen mig som mest mitt sista år. Jag hade blivit kär och uttagen till utmanarlandslaget, det kändes som jag hade fått pusselbitarna på plats. För att få dit den sista biten hade jag börjat träna mer, samtidigt som jag åt mindre.

Även om jag förstod att mitt beteende var kontraproduktivt för min satsning kändes det som en bra kompromiss. Men när det var dags för säsongspremiär hade jag fått en stressfraktur i vadbenet, en skada som ofta orsakas av för hård ensidig träning i kombination med dåligt energiintag. Skadan medförde kryckor, rehab och mer plats för hjärnspöken. Jag utvecklade ett alltmer ohälsosamt förhållande till mat och blev sjuk i bulimi. Varje gång jag spydde lovade jag mig själv att det skulle vara den sista. Jag kunde ligga sömnlös på nätterna på grund av skam.

Vid min comeback var formen svajande och mitt tålamod bristande. När våren nalkades stod det klart att jag inte längre platsade i laget. En morgon vaknade jag och kände att det fick vara nog, jag bestämde mig för att avsluta min elitsatsning trots att jag fortfarande var rankad topp 17 i Sverige. Jag minns att känslan av lättnad var bedövande.

Den sexistiska kulturen finns som bekant även utanför idrottens värld, men det finns skillnader. Tjejer inom idrotten ska förhålla sig till vitt skilda förväntningar, de som åläggs en idrottare och de som åläggs en tonårstjej. Ansvaret måste läggas på dem som bidrar och förhåller sig passivt till kulturen, vilket främst är Skidförbundet, föräldrar och elever.

För att detta ska ske krävs det att Skidförbundet avsätter resurser för att utbilda tränare samt att det finns en plan för att förebygga och upptäcka problemen. Det är även nödvändigt att föräldrar tar obekväma samtal med sina barn. Killar måste våga stå upp mot andra killar och förstå innebörden av sitt eget beteende, det är lätt att bidra till en kultur även om det sker omedvetet.

I dag har jag blivit kvitt min bulimi. Tiden gör det tiden ska, den läker sår. Det tiden inte gör är att förändra kulturer, för det krävs gediget arbete.