Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

Sverige förfaller med färre granskande lokalreportrar

Skottskador på en ruta i centrala Arlöv i höstas. Foto: Johan Nilsson /TT
Skottskador på en ruta i centrala Arlöv i höstas. Foto: Johan Nilsson /TT

Delar av Sverige förfaller utan att någon längre reagerar. En orsak är att antalet lokalredaktörer på landets tidningar minskat under de senaste åren. Lokalreporterns arbete och samhällsapparatens funktion hör ihop.

På vår trapp låg en blodig spruta. Jag skulle gå ut med hunden och kände obehag. I en reflexion över hur ett bostadskvarter påverkas av den tid vi lever i söker jag orsaker i ett likgiltigt samhällsmaskineri. Hur har vi hamnat här?

Just nu brottas vi med händelser runt en man som samlar på sopor. Han går runt och rotar bland hushållsavfall, matavfall och i hundlatriner. Han blandar avfallet hur som helst i tunnorna. Mycket hamnar utanför. Han äter ur matavfallet innan han strör ut det på en gräsplätt. På några sekunder fylls luften av fåglar.

När vi ber honom låta soporna vara säger han att fåglarna är hungriga. Han bor i ett LSS-boende. Där staplar han soppåsar på höjden utmed väggarna. Frågorna hopar sig i grannskapet. Vem har ansvaret? Polisanmälan har gjorts, anmälan till socialnämnden har gjorts, bostadsbolaget har mejlbombats och personalen har kallat in skyddsombudet. Men inget händer.

Hans tillstånd kallas ”patologisk samlande”. Det finns behandling att få. Den gamla lokalreportern i mig tänker att det borde fästas uppmärksamhet på problemet. Det skulle kunna skynda på processen och hjälpa mannen.

Han bor i ett LSS-boende och har särskilda rättigheter. I tider när dagstidningarna dragit ned på sina redaktioner har lokalbevakning minskat. Vid direkt fråga till en av regionens dagstidningar fick jag veta att det var för få prenumeranter i min kommun i Skåne för att de skulle vara intressant med någon bevakning här.

I området finns en ödetomt. Innan vi förstod vad som pågick där uppfattade vi det som ett ställe att låta hunden springa fritt på. Vi slutade gå dit när vi upptäckte kabelbränningen. Den brända plasten runt kablarna ger en kemiskt frän och obehaglig lukt. Faran för bränder är också stor.

Räddningstjänsten larmades och släckte branden. Under tiden står brännarna och tittar på. När elden är släckt hämtar de koppar och går till skroten. På tomten fann vi även bilar som skalades på reservdelar, folk som sov i buskagen och all sorts avfall. Det lilla kvarteret visade sig också ruva på andra trista verksamheter. I några av hyresfastigheterna förekom öppen försäljning av narkotika.

Jag började utrusta mig med plastburk och handskar till hundpromenaden för att kunna plocka upp och ta hand kanyler och sprutor. Missbruk är på alla sätt en tragedi. Om jag personligen inte kan stoppa missbruk och narkotikahantering måste jag göra det jag kan göra. Jag började anpassa mig till omständigheterna i mitt dagliga liv. I den värld jag vill leva i bryr sig människor om varandra och känner ansvar. Jag har därför fortsatt arbeta för att problemen i stadsdelen ska uppmärksammas.

I området lever många människor i utanförskap. En av dessa, ”Filifjonkan”, lämnade ingen oberörd genom sina varulvsskrin, det långa grå håret, tandlösheten och en garderob bestående av fynd från biståndsorganisationernas utlämningsställen. Hon älskade blommor till den grad att hon utan förvarning tog sig in i folks trädgårdar och grävde upp det hon gillade. När en släkting från Finland dök upp hamnade hon på demensboende. Släktingen har en störig bekantskapskrets. ”Maren”, en i sällskapet, kör bil när han inte borde. Han backar in i staket, kör på lyktstolpar och kör på andra bilar. Han tjuvtankar gamla oljetankar till villor, bryter sig in i folks hem och förråd, tänder eld på bilar. Det är inte de små enskilda händelserna här som frestar på utan det är de mängden som skapar känslan av vanmakt.

Fabriken ägs av en man som skulle kunna vara en bättre hyresvärd. Vi som bor här har haft olika möten med honom. Han är vänlig och artig i officiella sammanhang. När du möter honom och frågar om olika verksamheter som pågår i fabriken är han mindre tillmötesgående. Hyresgästerna har varit varierande; klubblokal för motorcykelgäng, marijuanaodling, kisttillverkning, liksvepning, förpackning och smaksättning av tobaksblad till vattenpipor, svartklubb, illegal spelklubb, bostäder, källarmoské och knarkarkvartar. Det handlar om en mer än hundra år gammal fabrik som saknar nödutgångar och sanitetsbekvämligheter.

Att står polisbilar utanför reagerar vi knappast på längre. Var gång någon illegal verksamhet upptäcks förklarar ägaren att han hyr ut lokalen till en person som i sin tur har hyrt ut den. På grund av fabrikens ålder och vackra fasad, finns en bevarandeplan. Trots det har han lyckat få dispens att byta de gamla fönstren till nya med plastprofiler.

Ägaren upplät en tomt vid fabriken till dragbilar, dragfordon till långtradare utan last. Dygnet runt dundrade de flera ton tunga fordonen in i och ut ur området. Oset av ett tjugotal fordon på tomgång samtidigt när de skulle ladda sina elprylar var outhärdlig.

De lagade mat över öppen eld och buskagen användes som toaletter. Grannarna framförde förslag till kommunen att det kunde ge plats i ett av industriområdena till dragbilarna. Inget hände. Inte förrän en granne hittade en tomtkarta som visade att en del av den uthyrda marken ägdes av kommunen själv tog det fart. I möten med andra invånare fick jag en bild av en stadsdel som stått och förfallit sedan 70-talet. En kvinna som berättade om filmen, Lilja forever, som handlar om trafficking. En flicka hålls inspärrad i en lägenhet tills hon lyckas fly och kastar sig från en vägbro. Det är Lukas Moodyssons film och den bygger på en verklig händelse.

Flickan satt inspärrad i en lägenhet här. Trafficking förekommer än här.

Hur är det möjligt att allt detta bara kan få fortgå? Vi lever i en mer tillspetsad situation vad gäller kriminalitet och utanförskap än vad jag upplevde när jag växte upp. Vår stadsdel är en spegling av detta. Bilden av vem som bäransvaret och har befogenheten att få saker att fungera är blek och suddig. Mejl försvinner, tjänstepersoner är på tjänsteärenden eller har slutat. Omsättningen av tjänstepersoner i min hemkommun är stor.

Mina tankar återvänder till lokalreporterns funktion som motvikt och en viss garanti för rättssäkerhet. Det är för få ögon som granskar de små händelserna i vår närhet. Lokalreporterns arbete och samhällsapparatens funktion hör ihop.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.