I dessa valtider talas det om behovet av ett gemensamt ansvar för migrationspolitiken inom EU och ett europeiskt system för fördelning av asylsökande, oftast med den utgångspunkten att Sverige tar ett för stort ansvar. Men bygger den uppfattningen på en rimlig omvärldsanalys?

Det är inte rimligt att utgå från folkmängden som enda fördelningsfaktor för asylmottagande. I stället bör ett lands förmåga till mottagande av asylsökande definieras utifrån flera faktorer: 

• En viktig faktor är ekonomisk förmåga, grundat både på landets bnp och på folkmängden i absoluta tal.

• En andra faktor är personalresurser för mottagande, utbildning och integration.

• En tredje faktor som bör beaktas är tillgången på mark för bostäder, service och infrastruktur. 

• Fjärde punkten gäller arbetsmarknaden, eftersom låg arbetslöshet är avgörande för förmågan till lyckad integration.

Ett sådant system är den så kallade Fyra-faktorsmodellen (”Four-factor allocation model according to Schneider et al. 2013”, sidorna 53–55), ett väldefinierat system för bestämning av länders mottagningskapacitet där de fyra faktorer som just beskrivits vägs samman. 

Enligt detta system, baserat på data från 2016, ska Sverige ta emot 3,4 procent av de asylsökande som kommer till EU- och Schengenländerna. Vårt faktiska mottagande under samma år var endast 2,3 procent, delvis en följd av införandet av inre gränskontroller i strid med principen om fri rörlighet inom EU. 

Sverige måste öka sitt mottagande av asylsökande för att nå upp till en nivå som motsvarar vårt lands förmåga i förhållande till övriga medlemsländer. Dessutom är vår tillämpning av den europeiska asylrätten betydligt strängare än genomsnittet inom EU.

24 länder i världen har en bnp per capita understigande 2.000 dollar, enligt Internationella valutafonden. Bland dessa länder återfinns samtliga sju länder där det enligt Svenska FN-förbundet pågår väpnad konflikt enligt freds- och konfliktforskningens definition. 

Av det sammanlagda antalet asylsökande som kom till Sverige från dessa 24 länder kom nio av tio från länder i väpnad konflikt, enligt Migrationsverkets statistik för 2018. Förföljelse och väpnad konflikt är den drivande faktorn som försätter människor på flykt. 

Det som också förenar dessa människor är att det råder utbredd fattigdom i deras hemländer. Människor lyckas alltså fly undan krig och förföljelse trots fattigdom, inte på grund av fattigdom.

Sverige är ett av de länder som drar ner Europas möjligheter att möta behoven av att bistå människor på flykt undan förföljelse, väpnade konflikter och humanitära umbäranden. 

Vi behöver inte bara medverka till att stärka asylrätten för de skyddsbehövande som flyr till EU, utan vi bör också ta ett större nationellt ansvar. Medmänsklighet, människor och nationer emellan, skapar trygghet för både givare och mottagare, men främlingsfientlighet och storskaligt svek lägger grunden för ofred och recession.

De erfarenheter och den kunskap som vi byggt upp inom våra myndigheter, men främst inom civilsamhället, sedan 2015 har stärkt vår förmåga att bistå med hjälp både till de som flyr till Europa undan krig och förföljelse och de som fastnar inom konfliktområdena.