Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 09:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/ta-bort-maxtaxan-pa-dagis-for-hoginkomsttagare/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Ta bort maxtaxan på dagis för höginkomsttagare”

Mellanmål på Mullvadens förskola på Södermalm i Stockholm. Foto: Thomas Karlsson

Det är dags att ifrågasätta maxtaxan i förskolan på 1.200 kronor i månaden per barn. Föräldrar med högre inkomster kan betala mer för att ge högre kvalitet på verksamheten, skriver Caroline Pohl, småbarnsmamma i Schweiz som betalar 24.000 kronor i månaden för en dagisplats.

Rätta artikel

”Vi måste börja ifrågasätta förskolan.” Så inleds en insändare på DN Åsikt av Anna Brix Thomsen som jag tolkar som en förälders vilja att sätta barnets lugn och trygghet i fokus.

Det kan tyckas vara en fin påminnelse, kan tyckas, om varför många väljer att ta på sig en av de mest givande men ytterst ansvartyngande livsuppgifter som uppfostra av barn innebär. Att välja att stanna hemma med sitt barn borde kanske vara en självklarhet, men verkligheten är att barn kostar och någon betalar priset.

Frågan är vem och i vilken valuta. Att ifrågasätta förskolan kan nästan betraktas som en hädelse i Sverige, som kanske är det bästa landet att vara förälder i med fri tillgång till hälsovård, skola och förskola, för att inte tala om den generösa och betalda föräldraledigheten. Den är naturligtvis inte gratis, utan skattefinansierad. 

Att staten betalar föräldrar för att de ska gå ut i arbetslivet, medan offentligt avlönad personal tar hand om deras barn, är naturligtvis ingen allmosa, utan en investering för att skapa en större skatteinbringande bas med fler inkomsttagare. Ur förälderns synpunkt, däremot, är förskola ofta en ekonomisk nödvändighet.

Som bonus kan förskola även utgöra en plattform för att utveckla barnets sociala samspelsförmågor – givet att förskolan har pedagogisk kompetens och kan skapa en närande miljö med inte alltför stora barnaskaror. Verkligheten ser dock annorlunda ut på många håll, gissar jag.

I brist på tillgång till statistik (finns någon sådan?) om hur småbarn i Sveriges förskolor egentligen mår förlitar jag mig på anekdotiska berättelser från föräldrar om kaotiska och uppslitande lämningar samt historier från trött och utarbetad personal.

Som heltidsarbetande förälder vet jag att kombinationen arbete och förälder innebär ett ständigt kompromissande. Det handlar ofta om att värja sig och från daligt samvete att inte vara en fullt närvarande förälder och balansera de cykliska vädersystem som drar igenom en genomsnittlig smaåbarnsfamilj i form av virus, förkylningar och barnsjukdomar.

Samtidigt som man försöker vara så fullkomlig som möjlig på jobbet. Man kan fråga sig varför inte fler föräldrar sällar sig till den modiga grupp som vågat lämna det beryktade ekorrhjulet. Låt mig för ett ögonblick stanna vid orden ”modiga” och ”vågat”.

Att tala om för mig att min son hade mått bättre av att stanna hemma än att gå i förskola från 18 månaders ålder är lite som att slå in en öppen dörr. Dagis var för min del en kompromiss. Jag hade gärna stannat hemma längre med min son, men sanningen är att jag inte vågade stanna hemma.

Deltidsarbete eller föräldraskap på heltid är privatekonomins motsvarighet till rysk roulette. Dagis var ett val, och mitt fall ett dyrt sådant eftersom jag bor i Schweiz och en genomsnittlig heltidsdagisplats kostar i runda tal 24.000 kronor i månaden.

Jag betraktade det dock som en nödvändig investering för att trygga min långsiktiga försörjningsmöjlighet för mig själv och inte minst mitt barn. Att ge ett barn en trygg och närande uppväxt kostar. Frågan är vem som betalar priset?

Att stanna hemma innebär en lägre inkomst och lägre pension, Kanske övervägs det av den tid och det lugn du skänka ditt barn under de viktiga småbarnsåren, men låt oss inte bortse från de negativa privatekonomiska effekterna av att stanna hemma.

Välbärgade föräldrar har valfrihet. De kan välja att vara hemma, de kan välja att anställa en barnvakt eller så kallad ”nanny”. Jag bortser från denna kategori. Jag talar om föräldrar med begränsad valfrihet - föräldrar som av någon anledning är ensamstående eller föräldrarparet som inte kan försörja sin familj på en heltidslön eller två deltidslöner. 

Barn kostar. Barn är ett val, visst, men utan barn skulle samhället pösa ihop som en överjäst deg av en åldrande befolkning, så jag tror inte vi vill avskräcka människor från att välja att bli föräldrar.

Då kvarstår frågan, vem ska betala kostnaden för barn? Att ifrågasätta förskolan som koncept är ur min synvinkel inte en lösning. Jag vill vinkla problematiken till hur förskolan kan finansieras på ett sätt som förbättrar kvaliteten genom mindre barnaskaror och kompetent och nöjd personal.

I stället för att svartmåla förskolan kan man ifrågasätta sättet på vilket förskolan finansieras. Är det rimligt att förvänta sig en förskola av hög kvalitet, utan att skapa utrymme för mer finansiering Kanske ska höginkomsttagare betalar mer i den försvinnande låga avgiften på 1.200 kronor i månaden per barn.

Att ge ett barn en trygg och närande uppväxt kostar. Frågan är vem som ska betala.