Den 16 oktober kommenterade utrikesminister Ann Linde (S) situationen med det uppemot 70 svenska barn som enligt Rädda Barnen finns i flyktinglägret i Al-hol i nordöstra Syrien. Då var budskapet att den svenska regeringen prioriterar att få hem barnen.

Det har snart gått tre veckor sedan uttalandet, men ingenting verkar ha hänt. Det sägs att ”tomma tunnor skramlar mest” – ett uttryck som även verkar lämpligt att applicera på utrikesministerns mediala uttalanden.

Vad hjälper det att uttala sig på ett sådant sätt framför tv-kameror och mikrofoner om ministern samtidigt varken gör något eller ens kan kommunicera varför man inte gör något?

Patricio Galvez, kämpen till morfar som lyckats få hem sina sju barnbarn från Al-hol- lägret, är inte ensam. Det finns många fler mor- och farförälder som vill få hem sina barnbarn i trygghet. 

Den vånda, ångest och skräck vi tvingats uthärda under krigets gång krymper till storleken av ett sandkorn i jämförelse med den olidliga situation som våra stackars barnbarn nu lever i.

I juni 2018 röstade en majoritet i riksdagen för förslaget att göra FN:s konvention om barnens rättigheter till svensk lag från och med den 1 januari nästa år. Beslutet innebär att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen.

Samtidigt lever svenska barn, vars koppling till deras svenska föräldrar kartlagts och säkerställts av bland andra Säkerhetspolisen, i ett extremt utsatt läge. En säker död kommer närmare för varje dygn som går. Detta om något borde få vilken riksdagspolitiker som helst, oavsett partifärg, att skämmas.

Att skämmas hjälper dock lika lite som att komma med tomma uttalanden. Det som behövs just nu är handling och det omgående.

Ann Linde – låt det inte gå tre veckor till!