Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 12:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/ta-psykisk-ohalsa-inom-ungdomsidrott-pa-allvar/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Ta psykisk ohälsa inom ungdomsidrott på allvar”

Foto: Bildbyrån

INSÄNDARE. Barn och ungdomars psykiska ohälsa inom sportvärlden måste tas på allvar. Ett stort problem är den tystnadskultur som utvecklats, skriver tidigare konståkaren Alessia Hägg.

”Vad är det bästa sättet att ta livet av sig på?” Så uttrycker sig en svensk konståkare i en artikel i Expressen (20 september 2019) om missförhållanden inom svensk konståkning som jag och mina före detta klubbkompisar nu vittnar om.

Denna fråga fastnade i mitt hjärta och kommer där lämna ett sår för resten av mitt liv. Att en atlet som tränar så hårt och lägger ner så många timmar av sitt liv för att göra något nyttigt, utöva det personen älskar och försöka nå sina personliga mål, ska må så dåligt på grund av att en vuxen människa, en tränare, som ska finnas där som stöd, men som i stället trycker ner, mobbar och psykiskt bryter ner personen, så att hen sjunker så djupt att tanken på att avsluta sitt liv kommer upp, är inget annat än en skandal. 

Att inte psykisk ohälsa bland barn och ungdomar inom idrotten fått mer uppmärksamhet är också en skandal. Att inte förbund och styrelser, vars jobb är att ta hand om idrottarna och hjälpa dem att nå sina mål, tagit detta på allvar innan, är också minst sagt uppseendeväckande. Hur många fler idrottare ska behöva sluta för att ni ska inse att situationen spårat ur och agera? 

Utifrån mina egna erfarenheter har ohälsan utvecklats för att man först och främst låter tränaren ta all makt och kontroll i föreningen. Detta gör att man till slut befinner sig i en osund miljö och en hierarkisk maktpyramid. I en osund miljö och en hierarkisk maktpyramid finns tränaren i toppen, medan de viktigaste pjäserna – utövarna – hamnar på botten, glöms bort och blir offer för en ohälsosam omgivning.

Jag minns mitt sista år på gymnasiet när jag läste ämnet ledarskap. På tavlan stod det att ”chefskap är en position, ledarskap är en relation”. Att vara tränare är inte att vara en chef med en maktposition, utan handlar, precis som citatet säger, om att vara en ledare och därmed ha en relation till sina atleter.

Att som fotbollsspelare, gymnast eller som i mitt fall, konståkare, behöva gå till träningen med en klump av nervositet och oro i magen är fruktansvärt och visar på vilken felaktig bild tränare har – att de vill vara chefer i stället för ledare. Att gå till träningen och må dåligt, leder även till att den personliga relationen till sporten förstörs.

Enligt en artikel med rubriken ”Du skäms och känner dig misslyckad på grund av dina känslor” på det finländska public service-företaget Yles hemsida (17 februari 2019) upplever 40 procent av finländska idrottare psykisk ohälsa under karriären. Är inte detta ett tillräckligt starkt larm?

Det är barn och ungdomar som bryter tystnaden och står upp som vuxna har skyldighet att lyssna på. Det är vi som varit med om dessa missförhållanden och det är vi som är framtiden inom sporten.

Ett stort problem är en tystnadskultur som utvecklats inom sportvärlden. Att tysta problemen tror många människor är en bra idé eftersom det då ser ut som att det inte finns några problem och att allt bara är en dans på rosor.

Det finns inget positivt med tystnadskultur. Problemet blir större än om man lyssnat och agerat i tid. Detta är precis det som nu händer i konståkningsvärlden.

Problemet med psykisk ohälsa bland barn och ungdomar är ingen nyhet, hur mycket man än försöker försvara sig och säga att man aldrig hört detta förut. Det har varit känt genom meddelanden jag läst där föräldrar, barn och ungdomar berättar om hur dåligt behandlade de blivit i sina klubbar, vilken mobbning som förekommer av tränarna, hur detta sker i föreningar över hela landet och hur ledande personer år efter år blundat för problemet. Det finns även dokumenterat i de anmälningar som har gjorts mot tränare som min tidigare tränare i klubben Solna konståkning.

Klas Östberg, tidigare idrotts- och OS-läkare, larmade om missförhållanden inom elitgymnastiken redan 2012 sedan han kommit i kontakt med barn som hade psykiska och fysiska skador han inte tidigare sett. Han blev därefter kontaktad av barn som tränade konståkning som berättade om den mörka kultur som liknade den som råder inom gymnastiken. Det var Marisa da Silva som bröt isen inom gymnastiken tack vare hennes mod att våga träda fram och berätta om sin tid som elitgymnast.

Östberg skriver i ett meddelande till mig: ”Inom konståkningsvärlden är det inte förrän nu som barn- och ungdomar vågar träda fram och berätta. Barnkonventionen som blir lag 1 januari 2020 är otroligt viktig. Den får inte bara bli ett dokument i en pärm, utan det måste bli något konkret i varje förening. Att de vuxna inte lyssnar och inte ger barnen upprättelse, är inte okej.” 

Att säga till sin tränare att man tycker att man behandlas illa är A och O för en bra kommunikation och för att få en förändring. Säger man inte till kommer tränaren utnyttja tystnaden, bara ta mer och mer makt, och att tränaren blir upplyst om problemen i hens ledarskap är bara rättvist.

Vissa tränare kanske inte ens märker att de behandlar sina åkare illa, och därför är denna kommunikation så viktig. Men eftersom det är så många som har sådan stor respekt för sin tränare är det viktigt att jobba på och stärka atleternas självkänsla så att de vågar sätta ner foten. Inom konståkningen är detta just nu ett pågående projekt, vilket är bra. 

Hur tränaren manipulerar, vrider och vänder på olika situationer och får utövarna att ha så mycket respekt att det övergår till rädsla är det absolut farligaste som kan hända. Det hände mig och mina klubbkompisar.

Efter konstanta nedtryckningar, ord man blivit kallad för, negativitet och även hot blev jag rädd för min tränare. Jag tillät inte ens mina föräldrar prata med min tränare eftersom jag var rädd för att bli utskälld, ignorerad och till och med utkastad från klubben.

Kärleken till sporten var också för stark för att ta den risken tills jag en dag bröt ihop och till slut inte orkade ta mer. Vid det här laget fick hela min karriär ta smällen och i dag ångrar jag att jag inte vågade ställa krav på min tränare tidigare – att jag skulle bli respekterad och behandlad på rätt sätt. Men jag, som många andra, vågade inte.

Vi lever i en värld där man får älska vem man vill, där man får uttrycka sig som man vill och där vi respekterar varandra för vilka vi är. Hur kan vi ha backat så pass mycket eller bara inte utvecklas så att detta är ett problem i en stor del av den fantastiska världen som sporten kan vara? Hur kan man höra alla dessa barn, ungdomar och föräldrar berätta om alla dessa missförhållanden och ändå vända ryggen till?

Jag fick höra: Man inte kan lita på sex åkare som slutat eller det skvaller som står i tidningarna. De enda man kan lita på är de åkare som går kvar i klubben.” Hur kan man säga detta? Vadå räcker det inte att sex åkare går ut och berättar vad de varit med om? Räcker det inte att Sverige tappar en landslagsåkare för att man ska ifrågasätta? 

Ska man lyssna på barn som sitter i omklädningsrummet med en tränare som har dem lindade runt lillfingret som inte vågar säga någonting tills de själva fått nog? Hur kan dessa föräldrar som sitter i styrelsen, vars egna barn är elitåkare, försvara någon som behandlar deras egna och andras barn illa? 

Jag förstår det inte. Det enda jag vet är att någon måste lyssna, någon måste inse och någon måste agera. Jag och många andra kämpar nu för de barn som mår dåligt av att gå till sina sporter och för de barn som inte vågar säga ifrån.

Vi behöver dock stöd av de som har makt att göra något åt saken för att problemet ska kunna lösas och för att Sverige i framtiden ska få behålla alla fantastiska atleter. Därför måste barn och ungdomars psykiska ohälsa inom sportvärlden tas på allvar.

Läs mer i DN:s granskning:

Konståkare anklagar toppklubb för vikthets
• Konståkningsförbundet tillsätter extern utredning efter larm från åkare
• Efter larm om missförhållanden: Konståkningstränare stängs av