Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-29 10:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/tanker-vi-pa-samma-foraldrar/

DN Åsikt

DN Åsikt. Tänker vi på samma föräldrar?

Föräldrar har olika förutsättningar att hjälpa sina barn medan skolan bär ansvaret för samverkan.

Jag har en bakgrund som skolledare.  Som sådan har jag arbetat i såväl skolor med elever till välutbildade föräldrar i välsituerade områden som i mångkulturella, mångspråkiga skolor i så kallade utsatta områden. Under alla mina år där har frågan om föräldraansvar och föräldradelaktighet dryftats i olika tonlägen.

I skolor med de välutbildade föräldrarna – för att generalisera en kategori –  uppvisades allmänt sett goda resultat. Föräldraengagemanget var på topp, ibland nästan plågsamt intensivt om jag lyssnade på enskilda lärare. Det fanns hos familjerna stor kunskap om det svenska skolsystemet och om olika framtida karriärvägar för barnen. Ibland kunde det upplevas som om vissa föräldragrupper var mer informerade än skolan själv, och utifrån egna uppfattningar krävde allt större insatser från skolans sida. Det kunde då gälla läxor, stödinsatser och till och med önskemål om lärarbyte.

Det är fullkomligt begripligt att man vill sina barns bästa. Har man tid och råd att överta delar av undervisningen hemma – i form av läxor och specialdesignat stöd – utan att för den skull frånta skolan dess uppdrag och ansvar, så är det självfallet oerhört välkommet. Det är svårt att föreställa sig att någon skolledare skulle vara emot en sådan delaktighet och att föräldrar/vårdnadshavare skulle hindras från den möjligheten. Överlag tror jag nog att våra skolor värdesätter föräldranärvaron och föräldrastödet.

Det jag misstänker kan vara en stressfaktor för pedagogerna i dag, är den frekventa kommunikationen, den som går med blixtens hastighet via sms och mail och som från föräldrahåll har förväntningar på ett snabbt bemötande. Snabba svar på enskilda önskemål. Här ska pedagogen fatta tillfredsställande beslut och helst uppträda serviceminded. Det finns lärare som ibland har suckat över att att "föräldrarnas behov verkar gå före barnens".

I sådana fall borde skolan aktivera och strukturera sina föräldraråd i syfte att skapa planer för samverkan mellan hemmet och skolan. Förmodligen skulle det kunna leda till minskad stress för båda parter och ett gemensamt synsätt på skolarbetet.

Och så har vi den skolsituation där förälder/vårdnadshavare plötsligt står i korridoren eller i klassrummet. En person som inte använder sms eller mail till läraren men, som i lika hög grad som familjerna i beskrivningen ovan, vill värna sitt barns skolgång. Skillnaden är att en del av dessa föräldrar inte är lika insatta i det svenska skolsystemet än, och inte heller i framtida karriärmöjligheter. Skillnaden är också att många av dessa föräldrar ännu inte själva behärskar det svenska språket men just därför är särskilt stressade och angelägna för sina barns skull. Skolan är en försäkring, skolan måste hjälpa.

I skolor som domineras av ett elevunderlag där många föräldrar/vårdnadshavare inte själva kan hjälpa till med läxläsning och specialdesignat stöd, men som enträget vill bli "insläppta" med sina önskemål, kan kraven upplevas som påfrestande och tidskrävande. Men inte desto mindre angelägna.

I pressade situationer, till exempel när skolresultat ska redovisas och inte står sig i "konkurrensen" med andra skolor och därmed lärarkompetenser ska nagelfaras, kan man frestas att använda sig av att föräldrar "bara lägger ansvaret på skolan". I skolor i så kallade utsatta områden, där föräldrar/vårdnadshavare förväntas vara stöd för sina barn med bland annat läxläsning utan att själva ha kunskapen, så ska de ha rätten att "lägga hela ansvaret på skolan". Det menar jag bestämt.

På samma sätt som i exemplet ovan, den mer välsituerade, har skolan också här ansvaret att aktivt verka genom föräldraråd och enskilt föräldrastöd. Läxhjälpsinsatser finns redan i välorganiserade former vid sidan av skolan och hemmen, men en underuttnyttjad resurs i det vardagliga kontaktarbetet med hemmen här anser jag modersmålslärarna vara. Dessa lärare är både den språkliga och kulturella länken mellan hemmet och skolan.

Dessa båda ”skolvärldar" har en självklar uppgift att ”släppa in föräldrar”. De har olika förutsättningar, men behöver i många fall arbeta med sin förmåga till ett gott samspel. Det kan handla om attityd, organisation och ledarskap. Oavsett upptagningsområde eller föräldrars fria val av skola för sina barn, så är framtiden tillräckligt osäker och otydlig för att vi skulle hindras av ett allt närmare samarbete – föräldrar och skola.