Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/till-slut-bad-lakaren-pa-st-goran-om-ursakt/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Till slut bad läkaren på S:t Göran om ursäkt”

Nackabon Kjell-Olof Feldt, som i augusti fyllde 88 år, var minister i alla socialdemokratiska regeringar mellan 1970 och 1990 när han lämnade posten som finansminister. Foto: Christine Olsson/TT

SVAR PÅ INSÄNDARE. Efter ett långt möte med en läkare på S:t Görans sjukhus i Stockholm kom till slut en ursäkt. Jag borde fått information om beslutet att upphöra med blodförtunnande medicin när jag skrevs ut, skriver förre finansministern Kjell-Olof Feldt som två dagar senare drabbades av stroke.

I slutet av september anlände en kallelse till en träff med en läkare vid S:t Görans neurologiska klinik den 8 oktober. Eftersom jag haft inte mindre än två så kallade utskrivningssamtal, i april och juni, med företrädare för detta sjukhus, kunde jag bara föreställa mig två anledningar till denna inbjudan.

Den ena var ett något senkommet intresse för mitt tillstånd efter den stroke (blodpropp i hjärnan) som jag drabbats av i april och vårdats för på detta sjukhus. Den andra anledningen kunde vara att jag i september publicerat en insändare på DN Åsikt (17 september 2019) med kritiska frågor om sjukhusets behandling av mitt magsår, som lett fram till denna stroke, frågor som man nu ville besvara. I vart fall skulle det gå fort: besöket skulle pågå i 20 minuter.

Jag började tro att det sistnämnda var syftet när en person från S:t Görans ringde mig för att meddela att läkaren som kallat mig tyvärr blivit sjuk och att man letade efter en ersättare. Men även om sjukhuset inte hörde av sig med något nytt namn skulle jag ändå infinna mig på utsatt tid.

På min fråga vad besöket gällde svarade hon att det skulle läkaren ta upp. Mer blev inte sagt. Jag läste igenom kallelsen en gång till och fann att det undgått mig att besökstiden i mitt fall förlängts till en timme. Saken tycktes klar: jag skulle anlända helt ovetande om både besökets syfte och vem eller vilka jag skulle möta. Det är känd teknik om man vill styra samtalet till ett önskat resultat.   

Ingen ytterligare information hördes av, men min fru Birgitta och jag infann oss klockan 11 på anvisad plats i en korridor på S:t Görans sjukhus. Efter några minuter öppnades en dörr och en läkare tog oss i hand och hälsade oss hjärtligt välkomna in i ett litet rum, som rymde ett bord med en stor dator och tre stolar.

Birgitta, som numera fattar nästan allting snabbare än jag, frågade om det var NN, vilket bejakades. Det var alltså läkaren vars sjukdom en vecka tidigare skapat problem. Nu verkade han både frisk och jovialisk, nästan lycklig över att få träffa oss. Mitt hälsotillstånd verkade inte intressera honom, utan han började med att fråga mig om vad jag ville veta. 

I och för sig hade jag frågor, men de fanns alla i min DN-artikel som jag var övertygad om att doktor NN (och åtskilliga andra på S:t Görans sjukhus) hade läst.  Så jag svarade att jag ville veta varför han kallat mig hit.

Utan att svara på min fråga startade han sin dator. På den stora skärmen rullade han fram en ofantlig mängd tabeller med medicinska provresultat, som alla hämtats ur min kropp, och började prata om dem. 

Uppenbarligen ville han visa all den omsorg man lagt ner på mitt fall. Birgitta, nyfiken som alltid, avbröt då och då med frågor av mer allmän karaktär, som läkaren mycket gärna besvarade.

Själv hade jag en fråga som jag hoppades få ett uppriktigt svar på, nämligen prognosen för den förträngning man hittat på de två huvudartärerna upp till min hjärna, som lämnats utan åtgärd därför att ingreppet i sig ansågs vara alltför riksfyllt.

Först svarade läkaren, till min hörbara häpnad, att han inte kände till detta undersökningsresultat, eftersom han inte deltagit i behandlingen av mitt fall. Men sedan hämtade han sig och förklarade att det var en korrekt bedömning: risken för en stroke var i detta fall så låg som 3,5 eller möjligen 4 på en tiogradig skala. Eftersom jag sedan länge misstrodde denna sorts medicinska sannolikhetskalkyler gav jag upp.

Men på en annan punkt gjorde läkaren ett medgivande, som överraskade mig. Sedan han redogjort för hur rätt och riktigt beslutet att upphöra med den blodförtunnande medicinen varit frågade jag varför detta avgörande beslut inte delgavs mig, inte ens när jag två dagar efteråt skrevs ut från sjukhuset för att sedan få min stroke. 

Först försökte läkaren hävda att jag måste ha fel men när jag framhärdade sade han: ”Om så skett ber jag om ursäkt.”

Efter en dryg timme hade vi inte mer att avhandla – läkaren hade inga frågor om mitt aktuella hälsotillstånd. Däremot ställde han en fråga, som enligt min mening avslöjade syftet med detta märkliga sjukhusbesök: ”Är du nöjd nu?”

Jag svarade att jag inte tänkte vidta några ytterligare åtgärder.