Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 02:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/tornedalska-barn-skickades-till-sodra-sverige/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Tornedalska barn skickades till södra Sverige”

Flyktingar från den finska sidan av Tornedalen tas om hand av svenska soldater 1944. Foto: Dagens Nyheter

Det finns en svensk parallell till tvångsförflyttningen av grönländska barn till Danmark. Fram till 1939 skickades tornedalska barn på somrarna till södra Sverige för att försvenskas, skriver Tage Alalehto, ordförande för föreningen Tornedalingar i Umeå.

Rätta artikel

I DN (10 mars) publicerades en upprörande och skakande artikel om 22 inuitiska barn som tvångsfördes från sina föräldrar till Danmark i syfte att skola om dem till danska medborgare. Efter ett och ett halvt år i Danmark skulle de återvända till Grönland för att bidra till att sprida det danska språket och den danska kulturen, till föräldrar och kamrater.

Men det egentliga syftet med operationen var geopolitiskt. Danmark ville behålla det sista koloniala området för att säkra naturtillgångar för nationens del och samtidigt säkra det säkerhetspolitiska läget för amerikansk del, med syfte att få USA välvilligt inställt till att Danmark kunde fortsätta att annektera Grönland, trots att detta stod i strid med FN:s stadga om nationell oavhängighet.

Det intressanta är den politiska logik som låg bakom denna process. Jag skulle vilja kalla denna logik för nationalismens mörka baksida.

En liknande politisk logik återfinns även i hur den svenska staten koloniserade Tornedalen 1890-1939. Här var också läget säkerhetspolitiskt, men av lite annat slag än för Grönland. Ryssen stod vid gränsen och tornedalingen misstänktes vara illojal svensk med finska och kanske ryska sympatier.

Här fanns också förhoppningen att finna dolda naturtillgångar, eftersom marken inte var färdigprospekterad i Tornedalen, vilket i värsta fall kunde tillfalla Ryssland vid krig eller fennomanerna vid deras krav om annektering av Tornedalen under 1920-talet.

Tornedalingen betraktades i likhet med inuiterna som ett primitivt folk, vilka lätteligen kunde förföras av en vältalig rysk eller finsk nationalistisk retorik, som drev kampanj mot Sverige. Detta fick inte ske.

Följden blev en försvenskningspolitik med tvångsinlärning av svenska språket och inpräntning av kristlig och sedlighetsuppsträckande moral för den svenska nationens skull. I motsats till Grönland blev det för Tornedalens del skola och statskyrka (ej laestadianerna) som fick gå i bräschen för denna politik.

Förutom kartläggningen vad detta var för slags folk (skallmätningar) skulle all skolundervisning ske på svenska med Sverige som geografisk referens. Hembygds- och jordbrukskurser skulle bedrivas för den svenska saken, kyrkomöten hölls på svenska och skytteföreningar bildades som ett civilt värn för beredskapens skull - och så vidare.

Utöver dessa inslag kom även tornedalska barn som experiment att skickas iväg från sina föräldrar, i likhet med Grönland men dock endast under sommarloven, till södra Sverige. Syftet var som på Grönland att de skulle lära sig svenska och svensk kultur och därefter överföra dessa värden till sina kamrater på hembygden.

Detta kulturella experiment pågick under lång tid, 1910-1939, med följd att en del av de svenska föräldraparen ansökte om adoption i syfte att ”rädda” barn till den svenska kulturen från det finska förfallet.

Det blev självklart känslomässiga slitningar för dessa barn, precis som för de grönländska barnen.