Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 19:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/trakigare-skola-fel-vag-att-ga/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Tråkigare skola fel väg att gå”

Undervisning i Bäckahagens skola i Bandhagen i södra Stockholm. Foto: Magnus Hallgren

INSÄNDARE. Att göra skolan tråkigare är fel väg att gå. Förespråkare för den traditionella katederundervisningen borde lyssna på lärarkåren, skriver läraren Maria Wiman.

Näringslivsforskarna Gabriel Heller Sahlgrens och Nima Sajandadis har skrivit en bok om vikten av att ha tråkigt i skolan. Elevdemokrati och glädje menar de är överskattat, i stället ska skolan vända tillbaka till de utbildningsideal som dominerade fram till 1945. Detta har gett upphov till en mängd diskussioner den senaste veckan.

Till exempel skriver Erik Helmerson på DN:s ledarsida (27/5) om svensk skola där han målar upp en bild av nyanlända elever som omöjligt kan hitta sin plats, snälla flickor som blir krockkuddar mellan utåtagerande pojkar och rakryggade medelklassbarn som tvingas planera och genomföra skolarbeten utan någon tydlig ledare.

Återigen undermineras en hel yrkeskår som passiva, undergivna marionetter utan någon som helst kontroll över en skenande situation. Tror folk på allvar att vi lärare år efter år upprätthåller ett system som konsekvent låter elever falla igenom?

Tror man att vi inte har någon kontroll över våra lektioner, att vi utan förberedelse hivar ut elevarbeten utan uppföljning, att all struktur har gått förlorad och att vi helt har kastat in handduken när det kommer till arbetsdisciplin och hårt arbete? I så fall blir jag nyfiken på när dessa tyckare och forskare senast befann sig i skolan under så pass lång tid att de faktiskt hann bilda sig en nyanserad uppfattning.

Man kan också fråga sig om det finns entydig forskning som säger att nyanlända Ali eller lilla tysta Lisa lär sig mer av en undervisning där alla ska dras över en kam, där läraren maler på vid katedern och alla elever förväntas ta in exakt samma information vid exakt samma tid under samma tillfälle.

Eller om det är en allmänt vedertagen sanning att Pisa-­undersökningen är det enda och enskilt bästa sättet att mäta elevers kunskaper och förmågor. Eller att Finlands utbildningsväsende, som så många tyckare avundsjukt sneglar på, verkligen är en förebild när det är dokumenterat att finska elever är ohälsosamt stressade och i stort har en negativ inställning till utbildning.

Sanningen är att läraryrket är ­ytterst socialt. Det räcker inte att vi lärare kan våra ämnen. Vi jobbar nämligen med människor, nyfikna barn och sprittande ungdomar. Vi måste skruva, vrida och foga för att vår undervisning ska nå varenda unge i klassrummet.

Det är ett gediget arbete som kräver en hel palett av tricks och trolleri. Att på allvar tro att införandet av en skola med strikt disciplin, tristess som ledord och passiva barn skulle gynna alla elever är en tröstlös förenkling av verklig­heten.

Vi jobbar inte med robotar utan med människor av kött och blod, luststyrda, nyfikna individer som behöver peppas och pushas på många upptänkliga sätt. Att på allvar hävda att vi skulle vinna på att fostra passiva, undergivna och uttråkade barn är både skrattretande och förtvivlande på samma gång.

Jag är inte journalist eller näringslivsforskare och ska därför akta mig noga för att alltför hårt ge mig in på villovägar som står långt bortom min egen expertis. Men i rättvisans namn är många av dessa högljudda tyckare inte lärare och ska därför kanske akta sig för att alltför hårdhänt påpeka för mig hur min vardag ser ut och vilka fel jag gör.

Vi är nämligen väldigt många därute som inte alls känner igen oss. Anledningen till att inte fler protesterar är nog för att vi som yrkeskår är ganska upptagna – med att planera, genomföra och följa upp lektioner.

Detta är nämligen ett jobb som kräver tidsödande disciplin, struktur och ganska mycket glädje. Hör och häpna!