Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 04:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/tre-ar-med-fast-jobb-men-saknar-anda-bostad/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Tre år med fast jobb – men saknar ändå bostad”

Flerbostadshus i Stockholm. Foto: Nicklas Thegerström

INSÄNDARE. Efter tre år med fast jobb i Stockholm saknar jag fortfarande bostad. Nu krävs minskade ränteavdrag, återinförd skatt på kapital och fastigheter och en omreglering av hyresmarknaden, skriver civilingenjören Johanna Clarin.

Häromdagen kom beskedet. Om tre månader måste jag lämna mitt boende och flytta – för femte gången sedan jag kom till Stockholm för tre år sedan.

Nu börjar bostadssökningsprocessen på nytt. Jag slår på bevakningar på Blocket, börjar höra mig för bland bekanta om de känner till något, följer med i Facebook-grupper och forum.

Det kommer att bli känslomässigt utmattande och ta mycket tid, men det kommer att lösa sig. Det måste ju göra det. Jag kan inte klara vardagen utan en bostad, även om det kommer att bli ännu ett dyrt, tillfälligt boende.

Jag skäms för att berätta för vänner och släktingar hur mycket jag betalar i hyra och hur ofta jag flyttar. Det känns som ett misslyckande. Hur kan det vara så att man trots en femårig universitetsutbildning, fast jobb och god ekonomi inte kan få ett fast boende? 

Jag har ställt frågan många gånger, men svaren och reaktionerna låter vänta på sig. Bostadsfrågan är svår, eftersom den så tydligt verkar kretsa kring innanförskap och utanförskap.

En majoritet av stockholmare och andra svenskar befinner sig i innanförskap och har en bostad, medan en betydande minoritet är i utanförskap. De strukturer som finns gör att klyftorna mellan grupperna ökar för varje dag som går.

Vägen till en hyresrätt går genom långa kötider eller personliga kontakter. Vägen till att äga sitt boende kräver ett stort ingångskapital – tillgångar som är svåra att skaffa sig medan man hoppar runt mellan stadsdelar, utan att kunna skapa förankring eller nätverk, och betalar hyror som i stort sett omöjliggör ett sparande.

Samtidigt kan gruppen i innanförskap spara pengar, etablera sig socialt och se sitt kapital växa i en helt kostnadsfri och otroligt lönsam investeringsform – en bostad. Dessutom kan de slippa oroa sig för var de ska bo om några månader. Detta skapar en dominoeffekt där olika orättvisor förstärker varandra och blir allt svårare att överbygga. 

Bland mina vänner varierar lösningarna på bostadsproblemet. Flera har med sig goda ekonomiska förutsättningar i familjen och kan få bidrag till kapital eller borgenärskap till lån, vilket också verkar vara en trend bland bostadsköpare i vår situation.

Nyligen publicerade DN en artikel med statistik från fackförbundet Unionen som visar att två tredjedelar bostadsköpare mellan 26 och 32 år får ekonomiskt stöd att köpa bostad. Detta framhålls i artikeln som problematiskt, då det höjer tröskeln för kompetent arbetskraft från andra regioner som vill bosätta sig i staden.

Det är dock problematiskt också ur ett mer generellt perspektiv. Att normen vrids mot att tillgångar inte kan förvärvas och omsättas, utan i stället ärvs, cementerar skillnader mellan de som har goda förutsättningar tidigt i livet och de som vill bygga dem åt sig själva. 

För utsatta samhällsgrupper är detta såklart ett ännu större problem än för välutbildade tjänstemän. För dem som över huvud taget inte klarar att betala de hissnande andrahandshyrorna finns inte många alternativ. De får lämna staden eller bo extremt trångt eller otjänligt.

Den pressade situationen påverkar också stadens möjlighet att hjälpa utsatta medborgare. Många med mig berördes av reportaget i SVT:s ”Uppdrag granskning” där vi fick följa Marika i hennes utdragna strävan efter en trygg plats att leva – och stadens oförmåga att stötta henne med ett fungerande boende. Trots allvarliga problem med psykisk ohälsa hänvisades Marika till den ordinarie bostadsmarknaden, på grund av brist på tillgängliga boenden. 

Jag är inte ensam om att uppleva att det saknas lösningar. Hyresgästföreningen har under hashtagen #generationbostadsfrustration satt upp ett formulär för att samla in den frustration som finns hos oss som inte kan ta steget in på den permanenta bostadsmarknaden. Här beskrivs verkligheten för bostadssökande som kan tänka sig flera olika boendeformer och hyresnivåer, men ändå inte hittar boenden.

Om föreningen på sikt ser för sig att driva det här som en kampanj kan de nog få stöd på många håll i civilsamhället. Den politiska uppmärksamheten för den här situationen har dock, givet dess magnitud, varit begränsad.

De reformer som genomförts på senare tid, med skärpta amorteringskrav och finansiella krav, har snarare ökat komplexiteten för de som vill ta steget in på bostadsmarknaden. Effekten verkar än så länge begränsad vad gäller att stävja utvecklingen av bostadspriserna.

Den lägenhet jag nu är på väg att flytta ifrån är 23 kvadratmeter och har ett marknadsvärde på någonstans mellan 2,7 och 2,9 miljoner. Med min nuvarande inkomst skulle jag inte kunna köpa den ens om jag hade kapital för att ta ett lån.

Inte heller verkar tillgången eller omsättningen på hyresrätter ha påverkats nämnvärt. I Stockholms bostadskö står 636.000 personer, men bara 8.000 lägenheter förmedlades 2018. Givet att Sverige under lång tid befunnit sig i högkonjunktur är det rimligt att fråga sig vad som krävs för att på allvar starta en debatt och politisk förändring på området. Ekonomi verkar ju inte vara en avgörande faktor. 

Kanske ser vi nu ändå ett litet lyft för bostadsfrågan som politisk aktualitet. Journalister från flera av våra stora mediehus har gjort granskningar av utvecklingen.

Fredrik Gerttens dokumentär ”Push” pekar på många viktiga utmaningar ur ett globalt perspektiv. Extrema förutsättningar på bostadsmarknader i hela världen normaliseras i allt högre grad, och Sverige är inget undantag.

Ändå är mottagandet av filmen försiktigt. I DN:s recension av filmen undrar Helena Lindblad om man ska behöva oroa sig för det här med bostäder nu också. Räckte det inte med klimatkrisen?

Jag menar att vi måste göra mer än att oroa oss för hur utvecklingen på bostadsmarknaden ser ut. Vi måste ställa krav på kraftig förändring och politiskt mod. 

Åtgärder som minskat ränteavdrag, återinförd skatt på kapital och fastigheter och omreglering av hyresmarknaden måste åtminstone kunna diskuteras, även om de på kort sikt missgynnar majoriteten i innanförskap och gynnar minoriteten i utanförskap. De har dessutom vedertaget vetenskapligt stöd, från nationalekonomer såväl som politiska experter. 

Att säkerställa människors rätt till bostad är inte bara en traditionell rättvisefråga med stöd i socialistiska idéer. Den går att försvara även ur ett liberalt perspektiv.

De nuvarande strukturerna missgynnar individens frihet, trygghet och möjlighet att växa. De omöjliggör för engagerade unga människor med utbildning och kompetens att få bidra till samhället och etablera sig. Det är dags att vi inser att en sådan inskränkning är oacceptabel.