Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/tre-missfall-kravs-for-att-varden-ska-vakna/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Tre missfall krävs för att vården ska vakna”

Ultraljudsundersökning av höggravid kvinna.
Ultraljudsundersökning av höggravid kvinna. Foto: Lise Åserud/TT

INSÄNDARE. Tre gånger måste du uppleva missfall innan det klassificeras som ”upprepade missfall”. Först då kan du få hjälp. Det enda jag får höra efter två missfall är att det är vanligt. Varför använder vi frekvensen av missfall som ursäkt för att inte ta hand om människor? skriver Sandra Rogne.

Just nu pågår en debatt i norska medier som berör ett ovanligt ämne, nämligen att uppleva missfall. Det diskuteras vilken vård som ges till kvinnor som går igenom detta. 

Flera politiker i Norge har reagerat kraftigt på att kvinnor och par som har upplevt missfall inte får ett bra bemötande och heller inte tillfredsställande uppföljning. Nu hamnar saken i norska stortinget och Sverige framhålls som ett föregångsland som Norge kan ta inspiration från för att förbättra vården för denna patientgrupp. Jag kan tyvärr inte säga att jag håller med om det påståendet.

Själv har jag upplevt två missfall bara under det senaste året och har därmed verkligen fått uppleva den vård som sägs vara så mycket bättre i Sverige. Den senaste tiden har jag läst historier i norska medier om många kvinnor som har liknande upplevelser. 

Kvinnorna berättar om hopplösheten och framför allt om ett bemötande från vården som intygar att detta är ett oprioriterat fält inom hälsa. Kollektivt får vi alla höra samma sak i mötet med vården, nämligen att detta är vanligt. Som en ren faktaupplysning är detta i sig inte fel. Det är vanligt. Så vanligt att det sägs att en av fem graviditeter slutar med missfall. Problemet är däremot att uttalandet ofta kommer med en släng av nonchalans.

I den norska debatten pekas det på att man i Sverige har rätt till ett samtal med barnmorska eller psykolog efter ett missfall. Detta stämmer i sak. Efter att du har fått höra att fostret i magen inte längre är vid liv, får du ta med hem en liten broschyr där det bland annat står ett telefonnummer till en terapeut, tillsammans med information om hur du nu ska genomföra en medicinsk abort. Inte någon jätteinsats från vårdens sida med andra ord.

Nu är människor självklart olika, men personligen kände jag verkligen inte att mitt främsta behov var att prata med någon om att detta var jobbigt. Jag skulle hellre velat få svar på alla de frågor jag hade om mig och min kropp, och varför detta hände med just oss. Just okunskapen är det som gör situationen så jobbig. Efter ett missfall kunde jag på något sätt acceptera att få höra att detta ändå var mycket vanligt. Sannolikt skulle det gå bra nästa gång. 

När det däremot hände igen ett halvår senare var det svårt att återigen få höra hur vanligt det är och att man faktiskt inte kollar upp om något är fel. Det är nämligen så att man är tvungen att gå igenom detta tre gånger innan det blir gjort någon form av åtgärd.

Det innebär bara några blodprov och ett extra ultraljud, men tre gånger måste du uppleva missfall innan det klassificeras som ”upprepade missfall”. Först då kan du få hjälp.

• Tre gånger måste du leva i flera veckor eller månader med att må dåligt och känna dig trött, men likväl måste du låtsas som att du mår som vanligt eftersom du inte vill avslöja den lilla hemligheten i magen.

• Tre gånger måste du göra en lista med ursäkter över varför du inte kan dricka alkohol eller varför du plötsligt inte vill smaka den goda blåmögelosten du annars älskar.

• Tre gånger måste du och din partner räkna dagar till den magiska gränsen på tolv veckor. Vågar ni tänka på namn?

• Tre gånger måste du vänta på det där första ultraljudet som förhoppningsvis kommer att visa ett litet bultande hjärta.

• Tre gånger måste du få det förkrossande beskedet om att den lilla skapelsen inte längre växer. Ni ska inte bli föräldrar den här gången heller.

• Tre gånger måste du ta tabletter som skall sätta igång värkar, precis som vid en födsel. Du måste stå ut med det som kallas ”lite kraftigare mensvärk”. I realiteten är det så stärka smärtor att du kräks och tvingas ta morfin.

• Tre gånger måste du gå tillbaka till jobbet som att ingenting har hänt, för att man inte har rätt till sjukskrivning.

Av någon anledning har någon kommit fram till att detta med missfall inte är så farligt. Det förväntas att en kvinna ska sitta hemma på toaletten med fasansfulla smärtor medan hon pressar ut ett dött foster. Det som för bara någon dag sedan kanske skulle bli en liten prins eller prinsessa ska nu sköljas ned med blod och papper i avloppet. 

Dagen efter är det tillbaka till jobbet. Allt detta på grund av att det statistiskt sätt är normalt. Varför använder vi frekvensen av missfall som ursäkt för att inte ta hand om människor?

Om man verkligen hade reflekterat över den mentala påfrestningen och smärtan ett missfall innebär för både individen och relationen hade man kanske inte bestämt att det är rimligt med tre missfall i rad utan uppföljning.

Medan politiker och fackmän bråkar om vem som bör ta ansvar, sitter tusentals kvinnor och googlar som besatta för att leta efter svar som inte finns. Vad kan det vara för fel på mig? Kan det vara fel på min partner? När kan vi försöka igen? Vågar vi försöka igen? Hur många år kommer vi förlora innan vi, om någon gång, kan få ett barn?

Jag blir hoppfull över att det äntligen fokuseras på vården i Norge, efter att kvinnor har vågat träda fram med sina historier. Emellertid önskar jag att makthavare i både Sverige och Norge inser att det finns mycket jobb kvar att göra innan vården känns optimal för denna grupp patienter. Det är dags att ta kvinnohälsa på allvar. 

Det krävs mer forskning för att vården ska kunna ge informativ och faktabaserad vård. Det behövs också ett fokus på individen framför enbart statistiken den är en del av. Samtidigt krävs det politiskt engagemang för att över huvud taget få ämnet på agendan.

Nu får jag bara hoppas att det blir tredje gången gillt för oss. Att det blir vår tur att lyckas. Om det inte skulle bli så har jag åtminstone rätt till det där extra blodprovet nästa gång.