Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/tveksam-filantropi-pa-handelshogskolan/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Tveksam filantropi på Handelshögskolan”

Handelshögskolan ligger på Sveavägen i Stockholm.
Handelshögskolan ligger på Sveavägen i Stockholm. Foto: Lotta Härdelin

INSÄNDARE. Privata donationer till forskning är inte a priori dåligt. Men att låta riskkapitalbranschen aningslöst finansiera en professur i riskkapitalforskning skadade ryktet för Handelshögskolan i Stockholm, skriver den pensionerade KI-professorn Johan Thyberg.

Rektor Lars Strannegård vid Handelshögskolan i Stockholm (HHS) agiterar i en artikel på DN Debatt den 9 februari för mer filantropi när inkomstskillnaderna ökar och rikedomen hos ett relativt fåtal växer. Tyvärr är HHS ett dåligt exempel på hur det kan se ut.

Detta illustreras här av hur det gick till när HHS 2011 inrättade en riskkapitalprofessur som finansierade med bidrag av företag och personer med anknytning till finanssektorn. Tre bolag spelade en särskilt stor roll: IK Investment Partners, Nordic Capital och EQT Partners. Därtill nämndes sju andra bolag samt tre privatpersoner. Enkelt uttryckt hade man låtit ett antal riskkapitalister ”köpa” en professur i riskkapitalforskning. 

Den amerikanske forskaren Sheldon Krimsky som sedan 1970-talet studerat relationen mellan universitet och näringsliv skriver i sin bok ”Science in the private interest” att ordspråket ”man biter inte den hand som föder en” är av extra betydelse inom vetenskapen. Enligt honom brister privat finansierad forskning i transparens.

Forskare som stöds av privata företag förstår vilken typ av resultat som tillfredsställer och gynnar givaren. Följden blir ofta att de medvetet eller omedvetet gör givarens intressen till sina egna.

Nationalekonomen Ha-Joon Chang vid University of Cambridge slår i sin bästsäljare ”23 Things they don’t tell you about capitalism” hål på en rad myter. Om universitetstjänster säger han att de normalt inte kan säljas. Däremot är det i vissa länder möjligt att köpa dem, antingen genom att betala de som tillsätter tjänsterna (olagligt) eller genom att donera pengar till universitetet (lagligt). Det var alltså denna senare väg HHS valde.

Vilka stod bakom professuren? Det rörde sig till synes om personer som i stor skala undanhållit skatt med hjälp av brevlåde- och offshorebolag. Skatteverket hade under åren dessförinnan inlett en genomgång av riskkapitalbranschen och Svenska Dagbladet redovisade 2012 resultatet rörande två av de bolag som bidragit till HHS professur.

Där framgår att 15 medarbetare hos IK Investments Partner för åren 2006-2009 hade upptaxerats med totalt 1660 miljoner kronor. Hos Nordic Capital hade på liknande sätt 19 personer upptaxerats med 987 miljoner kronor för åren 2007-2008. Enligt Dagens industri hade även ett antal personer från EQT upptaxerats med 257 miljoner kronor. 

En av de privata bidragsgivarna till jubileumsprofessuren var Gunnar Walstam. Han är en av huvudpersonerna i min bok ”Sagan om Bactiguard” och hade sedan början av 1990-talet mycket stora inkomster från patent tillsammans med en kollega.

När verksamheten avyttrades 2005/2007 kunde man kassera in runt 900 miljoner kronor. Skatteverket utredde 2011 affären från 2005 och efter den upptaxering som gjordes står Walstam på Kronofogdens topplista över skatteskulder (hans överklaganden avslogs ända upp i Högsta förvaltningsdomstolen). Den är i dag 208 miljoner kronor och förblir obetald.

Som tack för sina bidrag till HHS har Walstam som en av tre personer fått utmärkelsen Hermes Gold. Än i dag ges han också betydande uppmärksamhet från HHS sida. Som exempel kan nämnas att man i februari 2019 anordnade ett event i London om tillväxtföretag med Walstam som en av talarna. Vilka signaler ger detta?

Självklart hade HHS kunskap om den typ av affärer och ”skatteplanering” som givarna till riskkapitalprofessuren ägnat sig åt. Ordförande i styrelsen var Erik Åsbrink, tidigare finansminister och ordförande i den kommission för utredning av etiken inom näringslivet som tillsattes av regeringen 2002.

Ändå verkar inte några varningsklockor ha ringt. Privata donationer till forskning är inte a priori dåligt, men att låta riskkapitalbranschen finansiera en professur i riskkapitalforskning var aningslöst och skadade HHS rykte.

Mot denna bakgrund bör Lars Strannegårds rekommendation om en ökad filantropi bland annat för att stötta forskning ses med viss skepsis. Om de med mycket stora inkomster solidariskt betalar sin skatt får staten bättre möjligheter att täcka de behov han värnar om.