Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 10:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/underskatta-inte-mansklig-omvardnad/

DN Åsikt

DN Åsikt. Underskatta inte mänsklig omvårdnad

Michael Ländin lobbar för att högteknologiska robotar ska införas inom äldrevården. Som timvikarierande undersköterska sedan två år ställer jag mig frågande till hur denna robotteknologi rent praktiskt ska införas och hanteras. Det är i de dagliga rutinerna som det osynliga, men livsviktiga, arbetet faktiskt utförs.

Rätta artikel

Michael Ländin har i sin debattartikel “Låt teknologin ta hand om våra äldre” helt rätt i att vi står inför stora problem avseende bemanningen av äldreomsorgen och att detta är en utmaning som kommer att ställa krav på stor omställning. Som timarbetande på ett äldreboende sedan två år tillbaka får jag dock känslan av att vår syn av verkligheten skiljer sig åt på några högst väsentliga plan.

Michael öppnar för att införandet av världsteknologi och robotapparatur bör användas för att ge undersköterskor mer tid för att utnyttja sin kompetens där denna verkligen behövs. Denna mening allena talar för att det på ett politiskt plan saknas insikt i vad omsorg egentligen innebär. Som vårdbiträden och undersköterskor duschar, matar och hjälper vi de äldre vid toalettbesöket – men vårt arbete handlar också om så mycket mer.

Vi håller i duschmunstycken och vrider på vatten, men vi lägger också en lugnande hand på den äldre. Vi torkar varsamt och anpassar tekniken till den äldre människans känsliga och sköra hud. Vi pausar torkandet och kan välja att helt avstå dusch när den gamla framför oss inte vill eller orkar. Vi håller i besticken och för maten till den äldres mun, men vi frågar också hur maten smakar och presenterar den måltid som ligger på tallriken. Vi vet, eftersom vi har frågat, i vilken ordning den äldre vill äta sin mat och i vilken takt hen vill matas.  

Det är svårt att inte dra på smilbanden vid tanken på att självtorkande toaletter skulle vara en personalbesparande åtgärd. Själva torkandet efter toalettbesök tar i runda slängar fem sekunder att utföra - det som däremot tar tid är att på ett säkert sätt lotsa den äldre till toaletten, stötta vid nedsittning, byta blöjor och att med hjälp av luktsinnet avgöra behovet av klädbyten, tvätt och svabbning med tvål och vatten.

Teknologi måste snarast införas i vården för att stävja den hotande utvecklingen. Detta ställer krav på en teknisk kompetens som inte överhuvudtaget existerar på äldreboenden i dag. Den som har varit med om införandet av ett nytt datasystem inom vården förstår svårigheten eller omöjligheten i att inrätta högteknologisk robotbaserad vård i ett system där teknologisk felsökning inte ens existerar som begrepp. Detta är en kompetens som inte desto mindre skulle vara nödvändig för att robotbaserad vård ska kunna utföras på ett patientsäkert sätt. Dessutom, vilket kanske är ännu viktigare, syftar denna högteknologiska utveckling (mobildiagnostik?) till att äldre, varav de flesta med nöd och näppe kan hantera en knapptelefon, plötsligt ska kunna använda och känna sig trygga med att handskas med robotar.

I vissa sysslor, som till exempel hämtning av sopor, tvättning, diskning och vikning av kläder, skulle robotteknologi kunna vara en användbar, men kostsam, tillgång. När det kommer till merparten av de sysslor som Michael berör tror jag dock att den medmänskliga kontakten inte ska underskattas. Det är vid toalettbesök, som gångstöd och under måltider som vi har möjlighet att upptäcka de nyanser av beteendeförändringar som gör att vi överhuvudtaget kan uttala orden “Jag märker att någonting är annorlunda - hur mår du egentligen idag?” till äldre som inte vill eller förmår yttra sig om sitt mående. Jag tror att detta är färdigheter som med dagens teknologi inte kan ersättas av robotar, men jag ser mig gärna motbevisad om så är fallet. Till dess hoppas jag att en vårdgivares synvinkel kan tjäna en roll i tankegångarna kring hur vi ska lösa personalbristen.

Personalbristen är ett reellt problem, men jag tror att vi måste börja i en annan ända i nuläget. Till att börja med måste vårdyrket bli ett lika självklart och attraktivt alternativ för extrajobb såsom butiksarbete är idag. Även de människor som inte föds in i omsorgsyrket måste känna att vårdbiträde är en tänkbar titel under en period. Faktum är att vårdyrket är unikt i sitt slag. Det öppnar för lystrandet till fantastiska livshistorier, känslan av att känna sig oerhört uppskattad och inte minst möjligheten att samtala över generationsgränser på ett få förunnat sätt. Det är helt enkelt ett fantastiskt yrke som fler borde få uppleva.