Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-13 21:27 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/uppviglade-brak-pa-twitter-borde-inte-kallas-nyheter/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

”Uppviglade bråk på Twitter borde inte kallas nyheter”

Foto: Matt Rourke

Nyhetsmedier borde vara försiktiga med att presentera Twitter-bråk som nyheter. I själva verket handlar det om algoritmer som uppviglat ett bråk som oftast saknar stort allmänintresse, skriver it-entreprenören Olle Landin.

Tekniken bakom mikrobloggen Twitter är i grunden byggd för att sortera fram inlägg med många kommentar och delningar – man kan säga att det är en maskin för att skapa upprörande innehåll. Åsikterna som får utrymme på Twitter speglar inte alls vad folk tycker i verkligheten. 

På en tidning är det redaktören som avgör vilka artiklar och vilket innehåll som kommer med vid publicering. I sociala medier görs motsvarande urval av algoritmer. 

Twitter ser på ytan ut som ett enkelt verktyg för att dela med sig av text. Tänk i stället Twitter som en elektronisk redaktör som, outtröttligt, bland miljontals texter, sorterar fram tweets som har potential att få störst engagemang (det vill säga delningar, gillanden och kommentarer). Publikationen kommer inte i form av en tidning utan som personliga flöden. 

En seriös redaktör för en tidning strävar efter att nyansera och förmedla en så oberoende bild som möjligt. Den elektroniska redaktören gör det motsatta.

Den kan inte tänka och resonera på det vis som en människa kan. Den är däremot otroligt bra på att optimera – att justera sina parametrar för att maximera värden bestämda av företaget. 

Förenklat läser e-redaktören av samtliga inlägg och samlar in information. Vem har skrivit det? Hur många följare har den? Hur många kommentarer?

Sedan fattas beslut om hur tydligt ett inlägg kommer att visas i just ditt flöde. Ett sansat och nyanserat inlägg har liten sannolikhet att skapa särskilt stort engagemang och får låg prioritet. En tweet med potential för polariserade åsikter är däremot perfekt. 

Det kan börja med två personer som är av olika uppfattning i en fråga och skriver några inlägg mellan varandra. Den flitige e-redaktören snappar upp detta och visar upp diskussionen i fler användares flöden.

Andra personer ger sig in i debatten - e-redaktören noterar detta och visar inläggen i ytterligare flöden. Twitterstormen tar fart. Har ämnet som avhandlas någon relevans? Är det representativt för “åsikter som finns där ute”? Har det nyhetsvärde? 

E-redaktören är en uppviglare. Ju fler upprörda användare och polariserade åsikter som är i rörelse, desto bättre. E-redaktören är helt likgiltig inför vilka ämnen som ska med i flödet, det enda som är viktigt är att det blir storm. 

Vi som användare ska därför inte bli förvånade om vi blir upprörda över vad som skrivs på sociala medier. Det vi ser är urvalet av en redaktör som lyfter fram saker som ska göra oss upprörda.

Att rapportera det som en nyhet att folk är oense och arga kring något på Twitter är som att påstå att en proffsboxningsmatch är ett oprovocerat slagsmål på öppen gata. Effekten förstärks av så kallade influencers strävan att behaga e-redaktören, vilket de gör genom att skapa upprörande innehåll.

Det som började som en enkel tweet bland alla andra kan dagar senare leda till nyhetsartiklar i gammelmedia och eldiga diskussioner runt middagsbordet. Men fanns det en verklig grund till diskussionen? Vem har satt agendan? Vad är hönan och vad är ägget? Har vi väldigt polariserade åsikter idag eller är det bara polariserade åsikter som får utrymme?

Nobelpristagaren Daniel Kahneman skriver i sin bok “Tänka, snabbt och långsamt” om fenomenet “What you see is all there is” – att vi människor gång på gång går på illusionen att det vi ser är hela bilden. När vi ser ett hundratal uppeldade människor på Twitter tror vi att väldigt många är upprörda över ett ämne.

Det vi inte ser är alla människor som inte ens använder Twitter, alla människor som bara är passiva läsare, alla tweets med åsikter som ratats av e-redaktören och alla åsikter som lever kvar i det verkliga livet och aldrig hamnar på internet. Det som visas är en mikroskopisk del av verkligheten och ingen spegelbild.

Det är inte ovanligt att nyhetsmedier använder Twitter som nyhetskälla för att skapa en uppfattning om vad “den stora massan” tycker. Hundratals personer som delar samma åsikt anses vara underlag nog för att kunna representera åsikten hos stora grupper även i samhället.

Men vilka personer är det egentligen som är aktiva på Twitter? Är gruppen av människor som överhuvudtaget skriver saker en rimlig avbild av svenska folket. Absolut inte! 

Enligt Internetstiftelsen rapport “Svenskarna och internet 2017” har 25 procent av befolkningen någon gång använt Twitter. De som uppger sig använda det dagligen uppgår till cirka 9 procent.

Lägg därtill att demografin är betydligt snävare än så. Det är en överrepresentation av personer från åldrarna 16-25 år och användandet är större i städer än på landsbygden. 

I rapporten finns ingen information om hur stor andel som är aktiva och skriver inlägg, men ett rimligt antagande är att det rör sig om en mycket liten procent som står för det mesta av innehållet som skapas.

Dessutom skrivs många av inläggen på Twitter av så kallade botar, automatiska program som producerar inlägg efter programmerade regler. 

Många människor är passiva i sociala medier, medan det finns en liten klick av som är väldigt aktiva. Per definition är detta en grupp människor som tycker om att göra sin röst hörd. Det är inget vidare underlag för att representera åsikter hos “folk i allmänhet”.

Ett mer nyanserat sätt att presentera “nyheter” hämtat från Twitter skulle vara något i den här stilen:

E-redaktören på Twitter har uppviglat en grupp människor, framför allt unga, företrädesvis från städer, som gillar att framföra sin åsikt, till att bli upprörda . 

Att utifrån detta underlag bedöma vad Sverige tycker i stort är lite som att avgöra hur djurlivet ser ut i hela landet utifrån observationer gjorda på Kolmården. ”Jag såg fyra elefanter när jag gick runt på den lilla ytan som utgör Kolmården, alltså måste det finnas tiotusentals elefanter i Sverige”.

Ofta beskrivs artificiell intelligens (AI) som ett ondskefullt väsen i likhet med datorn Hal 9000 i filmen ”2001”. Men i realiteten är en AI inget annat än en uppsättning av algoritmer.

Den behöver inte ha personlighet eller medvetenhet för att styra människors beteende och val. Utan att varken vi eller AI:n vet om det håller vi på att lämna över kontrollen. Har det kanske redan hänt?

DN Åsikt 1 november 2018 kl 15

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.