Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-26 05:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/vagen-till-respekt-mellan-larare-och-elever-gar-via-samarbete/

DN Åsikt

DN Åsikt. Vägen till respekt mellan lärare och elever går via samarbete

Att utmåla barn och föräldrar som lata, otacksamma och ointresserade skapar splittring och misstro – vilket ökar glappet mellan hem, elev och skola. Istället bör lärare, föräldrar och barn sätta sig ned och lyssna på varandras perspektiv.

Daniel Yalin börjar med att lyfta fram att föräldrar med tydliga förväntningar på barnets skolgång har möjlighet att påverka densamma positivt. Jag håller med om detta, men ställer mig frågande till det skuldbeläggande som följer i texten. När man lägger skulden för barnets beteende i skolan på föräldrarnas dåliga uppfostran, lämnar man i samma andetag ifrån sig möjligheten att påverka barnets beteende i skolan. Självklart har föräldrar ett stort ansvar för sina barn. Det ter sig dock orimligt att de ska bära lejonparten av detta när de inte ens befinner sig i skolan till vardags! Jag förstår de lärare som känner sig maktlösa om de anser att det som främst påverkar utfallet av deras pedagogiska metoder är föräldrar.

Så hur kan man som lärare (eller som förälder) ta ansvar för situationer där barn inte uppfyller ens förväntningar? Om man, som skribenten, kommer med egenkomponerade hypoteser som bygger på att eleven är lat och respektlös, kommer samarbetet få ett snabbt slut. Säg den som vill lyssna på och förstå en person som spottar ur sig anklagelser.

Det faktum att barn upplevs som respektlösa är snarare ett tecken på att vuxenvärlden tidigare inte lyckats lyssna på, och gjort barn delaktiga i, samarbetsbaserad problemlösning. Att som skribenten förespråka vuxna som ”sätter ner foten” gentemot barn är bara ytterligare ett exempel på icke-demokratiska, kontraproduktiva maktdemonstrationer. Om man ser till lärares skyldigheter i enlighet med skollagens 1 kap 10 § bör de ”klarlägga barnets inställning så långt det är möjligt”. Barnet ska även ”ha möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör honom eller henne”. En lärare som vill skapa delaktiga elever bör alltså visa intresse för varför barnet inte lyckas så som man önskar.

Samarbetet mellan både hem och skola och mellan lärare och elev bör präglas av gemensam förståelse. Skribenten menar att föräldrar borde kunna tugga i sig att lärare ringer och klagar på elevens dåliga beteende i skolan och inte enbart lyssna på sitt barns version. Istället för att fastna i en kamp om vems version som är rätt och vems som är fel, bör man närma sig förhållandena bakom problembeteendena. Det är först när alla involverade parters respektive bild av situationen framkommit som man har en grund att bygga en lösning på. Med denna syn är det enligt min mening inte heller självklart att läraren ska ringa det där samtalet för att klaga till föräldern. Om problemlösningen mellan lärare och elev leder in på saker där föräldrarna kan bidra med information behöver de självfallet involveras, inte annars.

Daniel Yalin avslutar sitt inlägg genom att med versaler slå ett slag för ökad RESPEKT mellan alla individer i skolan. Jag anser att lärare, tillsammans med föräldrar, har en fantastisk möjlighet att lära barn vad RESPEKT innebär genom sitt sätt att se på och bemöta dem. Om vi visar för våra barn att RESPEKT mellan människor nås genom samarbete och öppenhet för varandras perspektiv snarare än genom ensidigt maktutövande, är jag övertygad om att vi går en ljusnande framtid till mötes!